Känslan av att förlora hoppet att få barn.

En journalist bad mig förklara hur jag kände när jag gått igenom mitt tredje missfall, och det här är vad jag skrev.

I min dagbok skrevs inte längre några långa utlägg, istället pryddes sidorna med tecknade tårar och orden ”Jävla kropp!” och ”BLÄH!” Inom mig trasades jag sönder av den psykiska stressen och kassan på kvartersbutiken var enda platsen som jag log.

Jag var sjukskriven eftersom handen vägrade att läka ihop, och blev stelare och stelare för att till slut inte kunna röras alls.
Det blev skogen som blev min tröst i eländet. Milslånga promenader gjorde att dagarna gick fortare och till slut hade såret i min själ börjat att läkas och jag sökte upp läkare för att få hjälp med min hand.

Efter hänvisning till en sjukgymnast som omedelbart började det hårda slitet med att fixa rörelseförmågan stod jag till slut när årets sista månader nalkade sig med en hand som var någotsånär användbar och beslöt mig för att söka nytt jobb istället för att gå sjukskriven.

Smärtan inuti mig blossade upp när jag såg kvinnor eller män med barn, och jag tyckte att världen bara bestod av gravida kvinnor och lyckliga föräldrar.

Tidningarna visade även de samma sak, och gravidtidningarna som legat bredvid min säng stoppades djupt, djupt in i en garderob efter att jag övervägt att kasta dem.

Min kropp hade lakats ur utan styrketräningens uppbyggande kraft och näringsriktiga kost. Sorgen gjorde att jag hade svårt att äta och trots Peters påtryckningar lämnade jag ofta halva middagen orörd.

Känslan av att vara en clown infann sig ständigt när vi var på släktträffar och umgicks med kompisar. Det var ett falskt leende jag visade för omvärlden. Helst hade jag velat krypa in i en vrå och försvinna helt.

Alla drömmar jag hade handlade om blod, och reflexen att kolla om det var blod i trosan när jag gick på toaletten fanns kvar trots att jag gett upp drömmen om barn.