TEMA Kod

Med lätta steg gick Emma gatan fram på väg till sitt hem. Hon hade haft en underbart trevlig kväll ute på krogen, och kände att livet lekte. Bosse hade lämnat hennes lägenhet veckan innan och det enda som väntade där hemma var katten Felix. Emma drog ur snodden från håret, och grimaserade av smärta när håret föll ner runt hennes hjärtformade ansikte. Farmors ord ”Vill man vara fin får man lida pin” hördes inom henne och hon skrattade till. Tänk om hon anat att livet för Emma skulle bli så här? Hon kanske satt där uppe i himlen i just detta nu och tittade på sitt barnbarn med bekymrad min? Emma drog med handen över sin ömmande kind som var kvittot på slutet av en smärtsam relation.


Bosse hade varit en underbart öm och vänlig själ tills han plötsligt förlorade sitt jobb som reklamare. Han mäktade inte med att gå hemma och göra ingenting, och kunde inte ta sig för att söka jobb. Han liksom dog lite när han fick kicken. Datorn blev hans nya vän och han tillbringade dag och natt i dess sällskap och ignorerade varje försök till konversation.

En dag hade Emma tröttnat och slängde helt resolut ut eländet rätt ut genom fönstret. Hon kunde väl erkänna att det inte var så genomtänkt, men hon hatade den där silverfärgade surrande tingesten och ville bli av med den, FORT! Med ett kraschande ljud hamnade den på gatan nedanför och gick i drillioner bitar. Små, små fragment spreds över hela stället och Bosse reagerade först med tystnad, sedan blev han totalt galen. Hans knogar blödde när han var klar, och de vänliga gröna ögonen blev svarta av hat.

Emma ångrade inte det hon gjort, och försökte förklara för honom hur hon kände. Att hon saknade hans armar runt sig, och den dagliga pussen på näsan när de vaknade. Med blodet rinnande från näsan lade Emma armarna runt honom i ett försök att beveka honom, men belönades med ytterligare en smäll. När tänderna lossnade med ett knakande kom han till besinning och ställde sig gråtande på knä framför henne. ”Emma, du, förlåt.” Tårarna som rann tydde på ånger, men Emma ställde sig kall till hans ord. ”Jag försökte hitta den försvunna koden till ditt hjärta, men misslyckades, och nu, ja nu är det försent. Du är en kvinnomisshandlare Bosse. Du behöver hjälp!” Hon tog handduken i köket för att lägga den mot sitt blödande ansikte. ”Ringer du efter en taxi är du snäll? Jag måste till sjukhuset. När jag kommer hem förväntar jag mig att du är borta. Vi löser det praktiska sedan.” Med dem orden drog hon beslutsamt av sig den tjocka guldringen och lade den på köksbordet.

När Emma några timmar senare hade kommit hem var huset rensat på Bosses saker, och cd-samlingen hade ett stort hål i sig. Garderobsdörrarna hade lämnats på vid gavel, och det syntes att personen som gjort det hade haft bråttom. På en lapp i köket hade han rafsat ner några rader. ”Jag älskar dig Emma, älskar dig så det gör ont. Saknar dina ord, saknar din doft. Förlåt!”

Hon hade kommit till höghuset där hon bodde och knappade snabbt in koden på den gamla slitna plattan som satt i porten. Med ett långsamt gnisslande tog den urgamla hissen henne våning för våning uppåt, och stannade med ett kort ”Tjoff!” Efter en snabb koll i spegeln drog Emma upp grinden och skyndade sig in i sin lägenhet.

När hon klätt av sig och borstat tänderna gled hon njutande ner i ett bad med kokhett vatten, sippande på ett glas vitt vin som stått hela kvällen och var varmt. Musik strömmade svagt in från vardagsrummet och hon nynnade sorgset med i låten som varit deras älsklingslåt. ”You are my life, my dream…” Emma kände plötsligt att kapitlet Bosse var avklarat och reste sig ur badet för att drypande våt gå in till cd-spelaren och plocka ur skivan. Med ett hårt grepp bröt hon den i två delar och slängde det i sopkorgen.