TEMA 5 ord på J använd 2

JÄKELSKAP, JORDBRUK, JACK, JAMA, JUICE

I samma ögonblick som Annie trädde in i sitt barndomshem kände hon den välbekanta doften av nybakat, eld och förnimmelsen av spökena som härbärgerat i huset sedan hon flyttade in som trettonåring. De svischade varv efter varv runt hennes kropp som att välkomna henne tillbaka och föräldrarna som tagit emot henne på trappan förstod inte alls när hon försökte påvisa spökenas existens.


Inne i det stora hemtrevliga men något ålderstigna och slitna köket hörde hon viskningar från något okänt och oknytt som tisslade och tasslade i vrårna. Mamma Tekla som med tiden blivit gråhårig och lite böjd skrattade när Annie bad dem att lyssna. ”Fantasier min lilla tös, fantasier. Här finns inga spöken.” sade hon och korsade fingrarna bakom sin rygg. ”Nåväl, det skulle väl vara om du räknar mig som spöke då?” Mamman tittade sig runt i köket och bad tyst att de små vättarna skulle hålla fred på sig medan dottern var hemma.

I ladugården hade de ställt till med en massa jäkelskap på sistone och trots att både Tekla och Gordon försökt att prata med dem fortsatte de att släppa loss djuren och öppna dörrar som noga låsts på kvällen. De visste inte varför vättarna gjorde som de gjorde.

Annie tackade för fikat och gick upp till sitt gamla rum uppe på övervåningen. Hon rös av obehag när hon passerade dörren till vardagsrummet, och motstod impulsen att öppna för att undersöka om dörren till skåpet som inrymde vindsluckan var låst. Den hade många gånger gnisslande glidit upp medan hon tittade på teven eller bara passerade rummet. Som att någon ville locka henne dit upp.

Varje gång det hände rusade hon med bultande hjärta in i sitt rum och drog skräckslaget täcket över huvudet väntandes till någon i familjen kommit hem.

”Vänta Annie! Du skall sova i vårt rum. Jag och pappa har flyttat till ditt gamla sovrum. Om det är okey för dig?” Mammans rynkiga, bleka ansikte syntes vid trappans slut, och Annie hörde stråk av osäkerhet i den. Annie ändrade riktning och öppnade tveksamt dörren in till vardagsrummet och möttes av en ilsket fräsande katt som med pälsen som en borste kastade sig ut mellan hennes ben.

Det stora rummet var varmt och stort med mammans hemvävda gardiner i fönstren. Blommor stod tätt intill varandra i fönstren rad på rad och egentligen skulle ett flertal möbler behöva tas bort innan rummet skulle anses vara luftigt. Dammråttor svävade förbi, väckta av korsdraget som blivit när dörren öppnades. De gamla möblerna hade blivit attackerade av katternas vassa klor och hängde delvis i bitar här och där. Över alltihop hängde en urgammal kristallkrona som skulle behövt en omgång av kristallputs. Tystnaden dallrade i rummet och Annie skyndade sig mot rummet som numera var ett gästrum.

När hon lade handen på handtaget såg hon en diffus bild av två män som slogs, och när Annie gick in i rummet såg hon plötsligt den ena ramla ut genom fönstret. En gammal vithårig dam som svävade cirka en meter över golvet log mot henne utan att säga ett ord och svepte med handen som för att bjuda in henne. Damen syntes som i en tunn grå dimma och försvann så fort Annie kommit in i rummet.

Den rödrutiga väskan som var ett arv från Annies avlidna mormor lämpades snabbt av på sängen sedan småsprang hon ner till köket där hennes lillasyster satt.

”Fy vad jag hatar det här huset!” sade Annie och kramade om sin syster som snabbt svarade ”Det är kanske det dem känner, och hela tiden visar sig för dig. Känslan kanske är ömsesidig? Har du tänkt på det?”

Marie var en lång atletiskt byggd kvinna som gjort valet att stanna kvar i bygden trots arbetslösheten som aldrig ville ge sig. Hon hade hankat sig fram som avbytare inom jordbruken och hade efter några år hamnat inom snickeribranschen. Hennes hus låg på andra sidan sjön som syntes från föräldrarnas hus och hade rustats upp av henne själv till ett paradis värt många miljoner.

Annie skakade av sig en rysning och de satt tysta några sekunder. Från övervåningen hörde de tydliga steg som av en man och med ens reste sig håret över hela hennes kropp. Med skräck i blicken tog hon sin lillasysters hand och fann att den var lika svettig som hennes. Deras blickar möttes och någonstans långt inne i hjärnan på Annie började ett svagt minne från barndomen att träda fram.

Utanför fönstret var det skymning och hon mindes fragment av farmors sagor om det speciella folket som var bosatta i huset och dess omgivning. Annie viskade till Marie över bordet ”Minns du vad hon sade?” Systern skakade sakta på huvudet, men hade fått något fundersamt i blicken. ”Minns du det?” replikerade Marie och släppte Annies hand.

”Jag saknar farmors sagor och berättelser.” sade plötsligt Marie och reste sig upp. ”Vågar du följa med dit upp?” tillade hon och tog första steget. Annie försökte komma ihåg vad farmodern sagt om spökena som härjade i huset och hade gärna velat ha sin mor där.

Deras mor Tekla var en frisinnad kvinna som trodde blint på att det fanns alla sorters oknytt i världen, och hade genom ett medium hon träffat på en av sina seanser fått reda på att människorna som vägrade lämna deras hus inte kunde skada dem även om de ibland hade tanken. Mannen som bodde nere i gammelgården och hade varit hennes morfar sände alltid bittra, elaka spänningar genom luften när Tekla skulle byta om till ladugårdoverall, men det enda hyss han lyckades med var att dänga igen ytterdörren med en smäll. Visst blev hon ibland osäker och funderade på att flytta från gården, men i det stora hela trivdes Tekla bra bland allt oknytt som härjade i husen. Gordon skrattade när hon förde det på tal och sade åt henne att det bara var inbillning. Han hade visserligen varit med flera gånger när vättarna visat sig, men kallade det fantasier och hallucinationer för att inte skrämma upp sig själv.

De som bodde i huset hade nu lagt sig till ro och drömmarna infann snart sig hos Annie som var trött efter den långa resan. Hon sov oroligt och snurrade fram och tillbaka i sängen. Katten som legat kurrande vid hennes huvud for upp med ett jamande och gick in i vardagsrummet för att borra ner sig i sin mattes tjocka filt istället.

Plötsligt vaknade Annie med ett ryck. Hon var genomsvettig och lakanet under henne hade blivit blött. En dimmig figur lösgjorde sig ur mörkret för att sätta sig på sängen, och förundrad ser Annie sin farmor träda fram. Det glada leendet är tillbaka och kroppen har återfått den rundhet som försvann under den långvariga sjukdomen. I hennes ögon ser Annie värmen och känner en mjuk boll av kärlek i sin mage. ”Du skall inte vara rädd.” säger kvinnan och räcker ut sin hand. Annie känner att den är kall och mjuk, och de skarpa valkarna farmodern fick av mjölkningen är borta. ”Mår du bra?” viskar Annie och är rädd att allt är en dröm. Hon tar ett djupt andetag, sedan nyper hon hårt i sin arm. ”Aj!” skriker Annie till och möter farmoderns blick. ”Det är på riktigt?” säger hon frågande och ser den andra nicka sakta. Minns du vad jag sade?” säger farmodern plötsligt och tar ett hårdare tag om handen. ”Minns du vad jag berättade om folket som håller hus här? ” Annie känner att hon plötsligt blir mycket, mycket trött och jobbar febrilt för att inte somna, men den som bestämt att Annies kontakt med farmodern skall vara över ger sig inte och manar henne till sömns. Det ljusa lockiga håret ligger som en gloria runt hennes huvud och leende ger kvinnan på sängkanten henne en puss på pannan innan hon viskar ”Farväl min älskade unge!”

Nästa morgon är Annie osäker på om hon drömt, men hittar nypmärket och förstår att det hänt på riktigt. Efter att ha ätit frukost med föräldrarna och tagit en snabb dusch, går hon upp för att hämta sina kläder. Ett stickande i nacken gör att Annie vänder sig om, och hon ser något diffust försvinna ut i vardagsrummet. ”Minns du?” hör hon någon viska.

Annie skyndar sig ut från huset och bestämmer sig för att hälsa på sin gamla barndomsvän som bor en liten bit bort. Den jämngamla kvinnan är sig lik förutom några grå strån här och där. I huset springer flera barn i olika åldrar runt och det tar en stund innan lugnet lägger sig och de kan prata utan att hela tiden avbrytas.

”Minns du det som farmor berättade?” sade Annie och lade huvudet på sned medan fingret snurrades i håret. Hon lutade sig framåt och viskade ”Jag träffade henne inatt!”

Mimmi som mindes Annies spökskräck skrattade högt och sade ”Annie, det var ju bara lek. Din farmor bara ljög för dig. Det kan omöjligt finnas något sådant.” Hon gick ut ur rummet och in i köket som lätt rymde ett kompani. Köksluckorna var skavda av alla påkörningar med trehjulingar och springcyklar som gjorts genom åren av barnen, och hon drog med fundersam blick med sina slitna händer över ett jack som funnits en lång tid. ”Den andra sidan” viskade hon för sig själv och tittade på ett foto som hängde på väggen.

Den lilla parveln som fotot föreställde hade som ettåring rusat ut från dagiset och kommit under en stor lastbil som passerade på landsvägen utanför. Efteråt hade Mimmi många gånger undrat varför ingen stängt skolgrinden som skulle stoppat honom. Hon hade slagit i vredesmod på sig själv och skrikit av förtvivlan när daghemspersonalen talade om att en allvarlig olycka hänt, och att Einar som var döpt efter sin döde farfar åkt helikopter till sjukhuset. Mimmi hann aldrig ta farväl av sin son och innan de kommit till avdelningen hade Einar lämnat dem.

Med tårar i ögonen vände sig Mimmi mot Annie och sade ”Visst minns jag vad hon sade om spökena i huset, och om livet på andra sidan. Det var ju dit min älskade unge åkte.” Annie höll om sin väninna hårt, hårt och tittade på fotot av Mimmis förstfödda.

De satt en lång stund och pratade om sina respektive liv och när Annie med ett ”Vi hörs!” lämnade huset visste båda två att det skulle dröja.

Samma kväll när Annie låg i sin säng hördes ett utdraget mänskligt skrikljud liknande det man hörde vid en bergochdalbana på ett Tivoli. Hon kastade sig på strömbrytaren till sänglampan, men allt var stilla i rummet och tyst, nästan för tyst.

På natten sover Annie oroligt och en underlig dröm om barn som flyger är det sista som passerar hennes näthinna innan morgonens första solstrålar kikar in. Tuppen gal med ett högt kraxande ljud och Annie fnissar till ”Stackare! Du är nog lika slut som jag.”

Annie packar ihop sina prylar ”Det skall bli skönt att komma hem igen!” säger Annie för sig själv och sneglar på dörren upp mot vinden när hon skyndar sig genom vardagsrummet. Efter en lång mysig frukost säger hon hejdå och hoppar lättad in i sin bil.