”Jag har gått ner hela 5 kilo!” Serafina snurrade runt i små piruetter inne på personalrestaurangen och de bruna ögonen gnistrade som två solar. Klänningen hon bar var urringad och var kort så att den visade ganska mycket av de brunbrända benen. ”Nu skall jag aldrig mer äta godis eller såser! Jag förstår inte att folk kan gå med på att vara överviktig.” Serafina gick fram till grönsaksdisken med dansande steg och lade på ett stort lass av det som fanns där, sedan satte hon sig ner hos sina kolleger och fortsatte prata om sin viktminskning.
Eva som satt inne i matsalen tittade upp när hon hörde kvinnan sprudlande berätta om sin lycka och gled ner i stolen för att försöka göra sig osynlig. Hon drog med sin hand över magen som vällde ut åt alla håll och skrapade snabbt undan såsen hon täckt kycklingen med. En servett fick agera gömsle och Eva tittade sig runt för att kolla om någon sett vad hon gjort. En av hennes kollegor tittade tillbaka, log och hälsade.
Christian tittade på den magra kvinnan som dansat in på matsalen och undrade varför världen blivit så skev att alla kvinnor ville se ut som skelett. Nä tacka vet jag kvinnor med lite former tänkte han för sig själv och log när han fick ögonkontakt med söta Eva som jobbade bara några stolar från honom. Han skulle nog försöka att bjuda ut henne någon dag.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Jag tycker du fångat de olika perspektiven bra på ett kort och träffande sätt och så är det ju så himla sådär det är i verkligheten. Vi låter förvridna perceptioner styra oss att tro bakvända saker om oss själv och hur vi uppfattas.
SvaraRaderaEnda jag reagerade på var den ngt bakåtvändkompatibla bild jag fick i huvudet av en klänning som var så urringad att den visade en hel del av benen (om jag överdriver...) - kanske går omformulera - fick läsa om innan hjärnan var på banan igen :-)
Hej! Nu är jag tillbaka igen. Min förra blogg (elinelofsson.blogspot.com) försvann, så nu har jag gjort en ny!
SvaraRaderaDen här texten gillade jag! Tyckte du fångade allt. Allt från idealen till känslorna. Det är tuffa ideal vi har, man försöker va nöjd med sig själv, och ibland funkar det, men ibland når självförtroendet botten.
kram elin
Gillade att du fick med så mycket på så få rader. Och det positiva slutet!
SvaraRaderadet här sättet att omedvetet såra någon är nog ett av de mest förekommande...roligt skrivet med en sorts cirkelrörelse. lite som en filmkamera som följer de olika personerna.
SvaraRaderaTur att vi är olika. Och att de flesta blir förståndigare med åren....
SvaraRaderaDu har verkligen fått fram mycket på få rader.
Så olika vi kan se på livet! Och självbilden är inte alltid helt rättvisande. Bra!
SvaraRadera