TEMA det bästa som hände igår

Som vanligt ville inte äldsta pojken alls samarbeta när det var dags för påklädning klockan halv åtta.

För att livet skall fungera något sånär med tre småttingar krävs rutiner…hm…men vad i glödheta gör man med en sexåring som kastar sig ner på golvet och skriker ”JAG VILL INTE KLÄ PÅ MIG, DET ÄR TRÅKIGT!” om och om igen. Jag sätter på minstingen hans kläder och lillflickan sina sedan placerar jag dem i den snötäckta bilen som måste få sina rutor skrapade och snön borttagen på taket.

Med milt våld och hot om borttagning av playstation får Razmus till slut på sig sina kläder och nästan scen börjar. ”JAG VILL INTE SITTA HÄR!” Tårarna rinner i en strid flod och han sparkar ilsket på sätet framför när jag knäpper fast honom.

När vi fem minuter senare kör in på skolparkeringen är allt frid och fröjd, men nu kommer nästa batalj. Lilla Hampuz 2 år har ingen som helst lust att vara på dagis och skriker högt i skyn när vi lossar hans grepp från mina byxben. Mitt hjärta smärtar och gråten ligger på lur när jag ser och hör hans förtvivlan. Nerifrån omklädningsrummet hör jag till min lättnad att han tystnar några sekunder efter att jag stängt dörren.

Efter några timmar är det dags för avhämtning och med ett glädjetjut kastar minstingen och flickan sig i min famn. Mitt hjärta sväller över av kärlek till de små liven, och vi pussas och kramas innan vi säger hejdå och åker hem. Med hoppfull röst säger jag till Zabine som håller på att krångla på sig sin overall. ”Bia har Hampuz snorat hela dagen?” Hon tittar lite förstrött på mig innan hon tar itu med de plaskvåta rosa vantarna. ”Näe, jag tror inte det. Mamma jag har saknat dig.” Zabine försöker öppna den tunga 50-talsdörren och håller envist fast i handtaget trots att den vägrar röra sig en millimeter.

Jag trycker till på dörren och den far upp. På små stappliga ben halkar Hampuz uppför den lilla backen och Zabine håller hans hand.

Väl nere vid bilen sätter jag in dem en efter en och backar ut från parkeringen för att fortsätta hem på moddiga vägar.

Hemma åker alla kläder av och hamnar i en snygg hög mitt på hallgolvet, sedan rusar de iväg till sitt rum för att leka. Men Hampuz är lite gnällig och vill inte leka alls utan frågar efter ”ninna” som han kallar sin välling. Pannan är kokhet och de grå ögonen alldeles dimmiga av feber. Jag lägger mig stönande av smärtan från den nygjorda tatueringen bredvid honom, och efter bara några sekunder sover han sött.

Jag suckar och känner att det skall bli skönt att ha honom hemma ensam imorgon, så jag slipper värken i hjärtat när jag går.

Om ni kikar längre ner i bloggen så ser ni min och Peters tatueringar som är gjorda som en hyllning till ungarna.