TEMA Användbar egenskap

ENVISHET

Med ansiktet djupt ned i böckerna letade Anitha febrilt svaret på frågan hon hade, men ingenstans stod ordet hon sökte. Att vara mamma var förknippat med mycket glädje, men också oro.


När Hampuz uppvisade de första tecknen på att vara sjuk gick hon som alla andra oroliga mödrar till Bvc där barnmorskorna fundersamt lade pannan i veck över vad de såg. Den lille skrattade glatt när de med varsamma händer gick över hans kropp för att söka efter fler tecken på sjukdom.

Samma dag hade Anitha fått en akuttid hos en läkare och oroligt tagit bilen dit. Hon fick tillbringa en lång stund i ett separat rum för att inte barnet skulle drabbas av någon av alla de smittor som människorna ute i väntrummet bar på. Med tårarna rinnande höll hon om sin lilla skatt som kommit till världen alldeles för tidigt och såg ut som en liten docka där han låg. Hon smekte hans kind med sin hand och pussade honom i pannan. Gurglande vevade Hampuz med händerna och sökte sin mammas blick så gott det gick. Den lilla kinden hade en stor utbuktning och ansiktet såg snett ut.

När Anitha låste upp bilen var hon inte klokare än innan besöket. Läkaren hade klämt på knölen och tittat i munnen, men kunde inte ge något besked om vad det var. ”Det kanske är stopp i kanalen på spottkörteln? Eller en inflammation? Eller…” Mannen hade vänt sig till en kollega som kommit in i rummet och frågade om han hade sett något liknande. Bedrövad ruskade han på huvudet och bad henne återkomma om det inte försvunnit inom en vecka.

En vecka senare hade knölen vuxit och de återvände till läkaren som skickade iväg barnet till provtagning, och bad dem återkomma 10 dagar senare.

Under tiden sökte Anitha överallt efter svar på vad det kunde vara. Internet dammsögs med sökordet ”Knöl i kind” och på sjukhuset hade hon av en händelse sett provtagningspapper där det stod ”Tumör?” Hennes hjärta värkte av oro för sin lille son och hon fortsatte sitt sökande medan läkaren på sitt håll pratade med sina kollegor över världen.

Knölen slutade att växa men försvann inte och resulterade i att de efter 11 månader skickade in Hampuz på magnetröntgen. Med vilt bankande hjärta såg Anitha och Peter sin älskade son somna in och läggas på en bår innan sköterskan med ett leende och orden ”Han kommer ner om ca 2 timmar.”

Det var många tänk om…som passerade genom Anithas hjärna under tiden som hon vankade fram och tillbaka i väntrummet. Det hade ju faktiskt hänt att barn dött när de blivit nedsövda. Och han var ju så liten.

Exakt två timmar senare ringde hennes mobil och de berättade att han vaknat.

Gallskriket som hördes ut i korridoren värmde hennes själ. Sonen var rosenrasande för att han vaknat på ett ställe som var okänt, och hungrig som en varg. Sköterskorna bad henne att vänta tills pojken vaknat till ordentligt, men föll till föga efter att den lille väckt samtliga barn på sin avdelning med sitt hungerskrik. De små händerna grep efter bröstet som var stort och tungt av mjölk och sög girigt i sig sitt livselixir. Några minuter senare charmade han sköterskan som kom fram med en glass eftersom andningsslangen de använt vid sövningen retat halsen som nu smärtade. Pojkens vita nattskjorta som var alldeles för stor blev fläckig av glassen som rann längs hans hand.

Efter några timmar fick de lämna sjukhuset med en lapp om återbesök dagen efter i sin hand.

Det var med tunga fötter Anitha gick tillbaka till sjukhuset och upp till avdelningen. Läkaren tog in henne så fort hon kom dit och jollrade lite med sonen som satt i selen på hennes rygg.

”Ja du” sade han och bläddrade bland sina papper och klickade på sin dator. ”Hampuz har troligtvis något som heter Hemangiom, och dessvärre finns det i båda kinderna. Han tryckte på de i mappen utritade ställena och skrattade till när Hampuz kiknade av skratt kittlig som han var. ”Jag kan faktiskt inte känna de andra knölarna, men de skall finnas här någonstans.” Han tog Anithas hand och drog med hennes pekfinger under kindbenet. ”Som tur är så botas oftast det här av naturen själv, och det är sällan man behöver operera. Det är en missbildning som har kommit av att du haft en infektion när han låg i magen och är ganska vanlig. Det värsta som kan hända…” Läkaren lade händerna på hennes axlar och såg henne djupt i ögonen. ”Det värsta som kan hända är att det börjar växa, och då måste vi operera. Men jag tror inte att det är någon fara.”

Det kändes som en stor tyngd föll av Anitha´s axlar och hon log stort mot läkaren. ”Tack så jättemycket för att du varit så envis och inte gett upp. Nu kan jag slappna av.” Hon lyfte tvekande på händerna för att omfamna honom, men lade ned dem igen.

Ute på parkeringen stod Peter och de andra två barnen och väntade. Glädjestrålande rusade Anitha ut till dem och berättade vad läkaren sagt.