TEMA Något dyrt

När Emma vaknade vände hon sig och lade med ett belåtet ljud armen runt sin man Patrik.


Solen hade precis börjat sin färd upp på himlen och väckte fåglarna som suttit hopkurade i träden. Kylan började tära på de små och en efter en dog de av svält och förfrysning. Katten Pelle som smög omkring i buskarna slickade sig om munnen efter att han förtärt ytterligare en av de duniga små sötnosarna. ”Nä Pelle! Fy!” sade Emma när hon såg katten komma med fjädrar runt hela munnen. Än en gång funderade hon på om de inte skulle åka iväg och införskaffa fågelmat trots att hyresvärden sagt ifrån. ”De dör ju!” hade hon indignerat sagt till Patrik. ”Vi måste hjälpa dem!” Skrattande hade han tagit hennes händer och berättat vad värden sagt. ”Matar ni kräken kommer det snart att drälla av råttor här, och det dröjer inte länge innan de hittar vägen in i husen, och då…” Han hade stoppat sin långa harang några sekunder och satt händerna i sidorna. ”Då har ni faan i mig problem.” Hyresvärden drog av sig sina arbetarhandskar som nog egentligen borde ha bytts ut för länge sedan. Hålen i handskarna gjorde att kylan letade sig in utan problem och han gnuggade dem frenetiskt och blåste varm luft i de för länge sedan utkylda händerna. Med vaggande gång lämnade mannen sina hyresgäster för att fortsätta med skottningen. ”Tänk om jag ändå haft råd att anställa någon yngre som kunde hjälpa mig.” sade han för sig själv och längtade till sommaren då allting var så mycket lättsammare. Hyresvärd Carlse´n var förvisso ägare av två områden med småhus, men omkostnaderna slukade oftast förtjänsten och de gamla husen krävde kärleksfull omvårdnad. Han hade fått många anbud på dem och sagt ifrån flera stycken, men nu låg ett mycket fördelaktigt kontrakt väntandes i handskfacket sedan en tid tillbaka.

Några veckor senare började solen tina bort snön som låg runt husen. Människorna i området kände att de började leva igen, och öppnade upp sina förut så väl omvirade kläder. Kängorna ställdes långt in i garderoben som ett litet minne av kallare tider, och fötterna fick lätta tennisskor på sig.

Men naturen följer inte alltid människans vilja och det skulle de få erfara.

”Pelle! Kom fort!” Emma väckte sin man som långsamt sträckte på sig och plirande med ögonen tittade på henne. ”Vad är det gumman? Du låter förskräckt.” Han drog på sig kalsongerna som låg på sängkanten och ett par träningsbyxor. Emma stammade nästan av viljan att kommunicera. ”Källaren, den är full av vatten! ”Pelle drog snabbt en t-shirt över sin muskulösa kropp och rusade ner till förödelsen. För det var just vad det var. Allt deras bohag flöt omkring i det vattenfyllda utrymmet och kartongerna som stod i det hade börjat rämna. ”Mina böcker!” Emma gick ner barfota i vattnet, men backade snabbt när hon kände temperaturen. ”Brr, det är iskallt! Vi måste ha stövlar. Stanna här så rusar jag upp efter dem.” Pelle visste inte riktigt var han skulle börja, men tog till slut hand om det han nådde utan att gå ner i vattnet. De länge ömt vårdade lp-skivorna var blytunga och han orkade nästan inte lyfta dem. Emmas dagböcker stod som tur var på en hylla och Pelle sträckte sig till det yttersta för att nå dem. Vattnet steg långsamt, långsamt och det var bara några meter till elledningen som gick över rummet. Lampan blinkade till då och då, men tydligen hade de turen med sig för den beslöt sig varje gång att komma tillbaka.

När Emma kom nedrusande med deras stövlar tog de med gemensamma krafter upp det de kunde och ringde till hyresvärden som kom ilande med håret på ända. ”Oj, oj,oj vilket elände. Jag hoppas att ni har försäkring? För det här blir dyrt.” Carlse´n hjälpte paret att lägga in sina våta saker i ett av de stora rummen i källaren och ställde en värmefläkt där för att torka upp dem. ”Alla mina minnen, borta för alltid.” snyftade Emma huttrande och lade huvudet mot sin mans axel. Det långa håret låg smetat mot hennes rygg och kläderna var genomvåta. Fötterna var iskalla och fingrarna hade antagit en blåvit ton. Pelle lade armarna runt henne och genomfors av en rysning. ”Brr, vi måste upp och byta kläder. Annars blir vi rejält sjuka båda två. Emma nös. ”Prosit fru Ekman.” sade hyresvärden och plockade ihop sina attiraljer som han använt vid räddningen. ”Nu pumpar vi ut vattnet och ställer en avfuktare här. Under tiden ser ni till att ringa ert försäkringsbolag.”

Hyresvärd Carlse´n tog sig försiktigt in i sin gamla jeep och grimaserade av smärta när hans onda höft spökade. Från handskfacket plockade han ut ett vitt papper med en massa text på och skrev under med ögonen fulla av tårar.