TEMA att anmäla sig som frivillig

Flämtande, med blodet droppande från sina ärrade händer och armar stod Erik skakande av köld i det snötäckta landskapet. På marken kunde man se massor av blod, hårtestar och en öppnad handväska som började få frost på ytan. En kvinna låg jämrande med armarna hårt tryckta över huvudet. ”Nej! Låt bli mig!” viskade hon så tyst att han nästan inte hörde det.


Erik tittade på kniven i sin hand och lade som i trans den skarpa eggen mot handleden och drog sakta bladet fram och tillbaka. Han kunde se blodet strömma ur det öppna såret och välsignade smärtan. Eriks armar och händer hade fått se kniven många gånger, och ärren låg på rad som fina ränder i huden.

Kvinnan reste sig prövande och vände blicken mot mannen som oprovocerat slagit ned henne när hon varit på väg till tunnelbanan. Människor som passerade scenen var rädda att drabbas själva och skyndade på stegen för att passera så fort som möjligt. När de saktade in vände de nyfiket sig om undrande vad som hänt. Någon enstaka knappade in 112 och kallade på polis.

När Erik hörde sirenen vaknade han till och sprang iväg. Den lila plånboken han nyss tagit länsades på pengar och kort sedan kastade han den i en papperskorg som passerades. Den vita bössan med sitt lysande röda kors kastade han ner på en trappavsats som passerades i hopp om att någon skulle hitta den.

Erik gick in i en av de smala gångarna som det fanns massor av i stadsdelen, och var snart långt borta från brottsplatsen som nu hade fyllts av blinkande sirener, poliser med välstrukna uniformer och en ambulans som just hade anlänt. Den chockade kvinnan fick sina sår omsedda och blev intervjuad av en polisman som skulle mått bra av några varv i springspåret. Den kraftiga jackan dolde förvisso mannens mage, och skapade en illusion av att han var välbyggd, men om man tittade riktigt noga kunde den tjocka magen anas i profil. Folk som förut avvaktande ställt sig en bit ifrån pratade nu i munnen på varandra och gjorde allt för att höras. ”Tysta nu!” sade polismannen och lyfte sin hand för att de som inte hörde honom skulle se vad han ville. ”Har vi några vittnen?” frågade han sin kollega som stod i en vild diskussion med en reporter som kommit dit. Den andre polismannen pekade på en kvinna som satt gråtande jämte polisbilen.

Kvinnan hade en tjock svart polotröja med en dunväst över i samma färg. De blå ögonen som knappt var synliga på grund av sminkningen såg rädda ut och tårarna hade gjort att hon såg ut som en ledsen panda. Håret var en massa av dreadlocks, flätor som färggranna band som accentuerade till hennes annars så svarta figur. ”Han bara slog ned henne, helt utan förvarning. Jag gick efter och hann precis hoppa undan. Varför gör någon något sådant här? Vad är det för värld vi lever i?” Hon tittade polismannen djupt i ögonen och lade händerna på hans axlar. ”Förstår du det här?”

Första reflexen polisman Eriksson fick när hon lade sina händer på honom var att snabbt slå undan dem, men av någon anledning lät han bli. Inne i hans hjärna började filmer spelas upp av alla misshandelsfall och mord som han fått vara med om. ”Tänk om du bara visste.” sade han och lade sin arm runt kvinnan. ”Tänk om du bara visste” upprepade han och tvivlade för hundrade gången på sitt val av yrke. Eriksson fortsatte intervjun och föll snabbt in i sina vanliga rutiner. Kvinnan berättade att hon anmält sig som frivillig till Röda korset för att samla in pengar, och att mannen slagit ned henne och tagit både insamlingsbössa och plånbok.

När Erik kom till lägenheten han delade med sin mamma slog han på radion och hoppade in i en dusch efter att ha tagit av sig den blodiga tröjan. När vattnet träffade snittet svor han till och slog in näven i duschkabinens sida. ”Faan! Faan! Faan!” skrek Erik så högt att hans mamma tittade in för att se vad som stod på. ”UT!” skrek Erik när han såg sin mammas huvud titta in genom dörren. ”Lämna mig ifred!” Mamman lade sitt huvud på sned och räckte fram sin hand för att ta hans vevande hand. ”Men lilla gubben, ta det lugnt. Så illa kan det väl ändå inte…” Hon tystnade plötsligt, chockad av det tvära snittet som fortfarande blödde, och synen av ärren som satt ett efter ett i en snygg rad med början vid armbågen. ”Vad har du gjort?!!” Tårarna sprutade och hysterin låg väldigt nära.

Erik njöt av hennes uppmärksamhet men funderade på hur han skulle förklara. Hur säger man till sin mor att man älskar henne, men inte vill älska med henne.