Han är på väg till vårt fågelbord som jag måste erkänna har blivit matplats för alla skogens djur. Visst svälter fåglarna när det är så här kallt, men alla andra då? Eftersom jag älskar djur och gärna vill ha dem inpå husknuten lägger vi ut både det ena och det andra till dem, och resultatet har då blivit att vi fått påhälsning av både älgar, rävar och fasaner.
Sekunderna innan jag ser honom hoppar mitt hjärta upp i halsen och hjärtat fladdrar som en vilsen fjäril i mitt bröst av rädsla. Tänk om det är någon som vill illa? En inbrottstjuv som hittar vår altandörr och kliver in. Kanske mördar min familj. Att vara mörkrädd och jobba på natten är ingen bra ekvation. En skugga kan snabbt förvandlas till något farligt.
Att jag har en sådan grym fantasi att jag kan få minsta gren att förvandlas till varulvsklor och ett knakande från skogen att bli till en lönnmördares jakt på offer är ju inte heller så bra. Eller…varför inte en varg som smyger fram för att kasta sig över mig? Trots att jag mycket väl vet att inget finns där så finns rädslan där. Det har blivit många språngmarscher hemåt efter att jag rastat hundarna innan vi skall sova. Jag skrämmer upp mig själv, och kommer flämtande hem med andan i halsen till min alltid lika förvånade sambo.
Samtidigt älskar jag natten då jag ostört kan dribbla med ord och skeenden i min hjärna, utan barnskrik och karlar som gnäller. Det är då mina noveller och böcker kommer till. Min hjälpare sitter där på min axel och dirigerar vad som skall präntas ned, och vad som skall strykas.
Att ta sig till toaletten som ligger ett rum bort kan ibland nästan vara oöverstigligt eftersom mörkret är kompakt och fyllt av hot. En ensam liten lampa är det enda som finns i vardagsrummet och jag halvspringer oftast in på toaletten för att där kasta mig på strömbrytaren.
När klockan närmar sig två och hjärnan börjar somna till inser jag oftast att det är dags att slå av datorn och krypa i säng, och jag måste medge att det är rätt skönt att krypa ned mellan sambon och lilleman i goa värmen. Jag skulle nog aldrig kunna bo så här ödsligt om jag inte hade sällskap.
Känner väl igen det där att man skrämmer upp sig själv med sin fantasi. När jag var barn hade vi ett takfönster i trappan upp till andra våningen. Jag sprintade alltid upp för trappen på kvällen. Inbillade mig att någon satt och tittade på mig däruppe på taket.
SvaraRaderaLåter så skönt att bo på landet, med djuren inpå knuten!
Trots gissel med mörker så tycker jag att utfallet av din fantasi verkar slå väldigt bra ut i andra aspekter - så slaget med mörkret är väl kanske ngt man får ta :-)
SvaraRaderaTyckte om att läsa texten då jag tycker du skapat bra stämning rätt igenom.
Vem tusan är inte mörkrädd? Fast bara ibland ...
SvaraRaderaHär är en till som är mörkrädd - och har fantasi! Förr när vi hade hund - på den tiden hon hörde - gick det väl an.
SvaraRaderaKreativiteten är på sin höjdpunkt framåt natten hos mig också. Glömmer tid och rum när jag skriver eller trixar med mina foton.