TEMA Att vara efterfrågad

Varje morgon vid sjutiden sitter de där. Hopburrade som små bollar med ögonen fästa på en enda punkt. Vår altandörr. Om jag inte kommer ut med det som de mest av allt längtar efter sätter de igång med sin egen privata orkester. Inte i kör, nej, nej här är det en och en som gäller.


I vårt lilla kök pågår under tiden en maktkamp mellan mor och barn där oftast modern det vill säga jag, förlorar. Det är det här alltid så krångliga fenomenet med att äta mackor jag pratar om. Inte en enda av våra ungar gillar kanter, och snäll som jag är har vi tillåtit detta kantborttagande i flera år.

Hela den här vintern har jag stoiskt tittat på när typ halva mackan skalats bort och slängts ned i en röd lite knycklig metallburk som en gång innehållit härligt välsmakande pepparkakor. För de små utanför vårt fönster har den blivit ett himmelrike av smaker, och både fåglar, rävar och rådjur låter sig väl smaka av innehållet. Emellanåt har jag helt enkelt kastat ned sista brödskivan som ändå ingen vill ha. Rådjuren har fått både bananer och äpplen som vi mycket väl kan äta, men som jag av kärlek till våra vilda invånare hystar till dem. Jag kan äta något annat resonerar jag och plockar till mig mandarinerna som mannen i huset kånkat hem och slänger ut dem med ett träffsäkert kast. För mandariner tillhör rådjurens absolut mest efterlängtade godis.

Nu har våra små besökare lärt sig vilka tider som gäller i vårt hushåll och är mycket noga att de hålls.

Klockan halvåtta hörs en kakafoni av fågelröster utanför vårt hus, och en modig blåmes pickar på fönstret. ”Kommer du snart?” låter det som om de säger. ”Vi är hungriga!” Jag avbryter påklädandet av barnen och går ut med burken medan jag ropar högt. ”Hallå! Nu är det käk!” Innan jag ens lämnat platsen kommer de och slår sig ned på fågelbordet eller backen. Inom räckhåll för min hand. När jag drar igen altandörren kilar den första fasantuppen fram och nappar åt sig en brödbit.

Belöningen vi får för vårt envisa matande är vilda djur som nästan kliver upp på vår veranda, och fåglar som inte flyger iväg när vi öppnar dörren. Barnen får se dem på nära håll och är lika fascinerade som oss. Och ja jag vet att rådjuren kommer att tacka mig till våren genom att äta upp mina blommor, och fåglarna kommer att skita ned våra altanräcken, men till dess skall jag njuta.