TEMA Muskler

Fortsättning på gårdagens puff om elefantflickan Ada och turisterna Errol och Emina.
Efter att de plockat ihop sina prylar gick de iväg i samlad tropp.
Sjörövarkläder i djungeln? I smyg skakade männen på huvudet åt de konstiga människorna och log åt kvinnans försök att hålla stilen.


”Hot?” frågade den ena thailändaren och bröt av ett bananblad som han fläktade henne med. ”Errol för faan, kan vi inte lägga ned nu? Det här är inte ens i närheten av kul.” Emina kände att hon började tappa humöret och längtade till hotellet och ett dopp i poolen. ”Ha, ha lilla gumman, jag tycker du ser fantastisk ut. Vi blir säkert tagna till ett annat ställe där vi kan fortsätta vårt rollspel. Du får ju inte glömma att vi har en skatt att söka.

Han ropade till sig en av de thailändska männen och gav honom en liten kista som var täckt av ett stort sigill i guldfärg. ”Hide!” sade han och tecknade i luften för att göra sig någorlunda förstådd. Skrattande lyfte han upp Emina och snurrade runt med henne. De kraftiga musklerna spelade under den brunbrända huden som skapats av flera timmars envist solande i solariet innan de for hemifrån. Errol saknade plötsligt gymet. Det var längesedan han fått köra igenom kroppen ordentligt, och all den goda maten satte sig precis där han INTE ville ha den. Kärlekshandtag kallades det visst. Jo pytt, vilken kvinna skulle vilja ha en trettioåring med valkar tänkte han och fnyste. Emina skrek högt och blev yr när Errol snurrade henne. Det mörka håret löste upp sig ur flätan och trasslade in sig i hatten som till slut trillade av. ”Släpp ned mig!” skrek hon och slog med knytnävarna mot Errols rygg. ”Släpp ned mig!”



Ada hörde ett språk som hon inte hört på länge från någon annan än sin mamma och Sven. Det var en kvinna som skrek i högan sky. Hon ställde sig upp på Nellie och försökte se genom djungeln, men såg ingenting. Skriket fortsatte och Ada manade på Nellie mot källan till oljudet. Den röda manteln fladdrade och träden for i backen ett efter ett när den stora elefanten rusade fram.



Plötsligt hyschade thailändarna ned Errol och Emina och bad dem att huka sig. ”Down!” sade den ena och visade med handen vad han menade.

Med skrattet fortfarande i halsen gjorde de som männen sade och tittade vart han pekade. ”Vad i hela friden?” sade Errol chockat.

De kunde se att träd efter träd böjde sig, och i marken dånade det som om hundra åskmoln var under dem. Emina började att darra, och tryckte sig tätt intill Errol. ”Elephant.” sade den ena thailändaren.



Ada tyckte att hon flög fram, och hade glömt alla varningar hon fått om att inte visa sig för folk. Hon klappade Nellie på den sträva, stickiga manen och körde in fötterna lite djupare bakom öronen. Hon kände sig trygg på elefanten, och hon var mycket bekväm att sitta på. De stora brungråa öronen rörde sig som två stora tygsjok lyssnande efter faror, och honan gjorde sig beredd att skydda sin ägare.



När samlingen såg vad som kom emot dem reagerade de på olika vis. Errol och Emina fick totalpanik och rusade iväg in i djungeln. De två thailändarna lade sig tätt, tätt mot marken med händerna sammanfogade i bön.