TEMA Avhållsamhet

”Det är ditt beslut. Ingen kan tvinga dig till något. Känner du som du gör tycker jag absolut att du skall följa din intuition.” Maria tittade intensivt på sin extremt vackra dotter och kände hur hjärtat grät.


Hur skulle ett liv utan barnbarn se ut? Marias väninnor stoltserade redan med plånböcker fyllda av foton på sina älsklingar. ”Barnbarn är livets sötma.” Hade Rebecka sagt och nickat med huvudet mot Kamelia lite menande. ”När skall hon stadga sig och förgylla ditt liv med småttingar?” Maria hade för en kort sekund funderat på att berätta om sin dotters tankar om ett liv i celibat, men beslöt sig för att inte säga något, inte ännu.

Några veckor senare kom Kamelia hem med rakat huvud, och de vanligen färgsprakande kläderna var utbytta mot en naturfärgad enkelt skuren klänning. ”Så du har bestämt dig?” Maria kände paniken lura bakom hörnet och ville dra in sin älskade dotter djupt in i sin famn och aldrig släppa henne. Kamelia vände sina bärnstensfärgade ögon mot sin mor och nickade. ”Jag är tvingad att göra det här. Trots att jag grubblat i flera dagar stannar mina tankar alltid på samma ställe. Det finns ingen bakväg till lyckan, och jag tror att det här är det bästa för mig." Dottern sträckte ut sina händer mot Maria och på kinderna fortplantade sig små tårar som blänkte till som små diamanter. ”Älskade unge. Jag kommer att sakna dig så vansinnigt! Behöver du pengar?”

Kamelia tittade på sin mamma och kände en mjuk klump i magen av sorg. ”Mamma, som nunna i det här klostret får jag inte äga något, men du får gärna köpa biljetten till Italien.” Maria log och hämtade sin plånbok. ”I dag beställer man ju enkelt biljetter på internet, och det får du göra själv eftersom jag inte riktigt kommer överens med datorn. Pengarna jag ger dig nu lägger du på ett säkert ställe ifall du ångrar dig. Låter det bra?” Kamelia tog emot sedelbunten och gick in till sitt rum. ”Tack mamma, men jag kommer inte tillbaka.”

När hon några dagar senare vinkades av på stationen av sin familj rann tårarna i en strid ström och hennes fötter tänkte flera gånger kliva av tåget. Efter några minuter tjöt tågvisslan och de for iväg.

Kamelia drog med handen över den knappt dagsgamla stubben på huvudet, och kände en inre övertygelse att det hon gjorde var rätt. Visst skulle hon sakna att vara älskad och säkert också att ha sex, men hon hoppades och trodde att hennes vigsel med den store herren skulle innebära stor lycka.

Efter några timmar, och flera tågbyten kom en svartmuskig man fram till henne och talade om att de närmade sig målet. Det lilla tåget bestod bara av några få vagnar, och Kamelia förstod att klostret låg på en mycket öde plats för att ge sina invånare lugn och ro.

Utanför fönstret hade stad efter stad svischat förbi och nu bytts ut till stora gröna hagar fyllda av hästar och kor. Ett enstaka träd här och där hade sparats som en relik från fornstora dagar då massiva skogar täckt marken. Kamelia log och kände hjärtat klappa lite fortare, nervös inför mötet med nunnorna och överväldigad av det vackra landskapet. Hon reste sig upp för att göra sig redo att gå ut, och knöt till sjaletten på huvudet.

Folket i byn såg den ensamma flickan gå gatan fram och nickade menande till varandra. Ännu en ängel hade landat i deras stad.