TEMA Ödmjukhet

Jag böjde mig djupt inför mitt öde, där jag låg nedbäddad i den hårda sjuksängen. Livrädd att allt skulle gå fel, och med ögon röda av tårfyllda nätter och dagar. ”Snälla gud om du finns, hjälp mitt lilla barn att få komma till vår värld.” Bönen jag sände till honom jag egentligen inte alls trodde fanns var lågmäld men innerlig. ”Snälla!?” De blinkande lamporna ovanför mig pinglade då och då till för att påkalla sköterskornas uppmärksamhet, och det tog sällan många sekunder innan de fanns vid min sida, tröstande, smekande min kind. ”Du skall se att det går bra. Håll bara ut och tappa inte modet.” Ibland var de ljushåriga ibland mörkhåriga, kom i en strid ström under dagarna. Smala händer sträcktes fram mot mig, och i min dimmiga värld såg de nästan likadana ut allihop.


”Har du barn?” Jag ställde frågan försiktigt viskande som om jag var rädd att störa tystnaden som härskade i det vita rummet med de grönrandiga gardinerna. Den ljusa kvinnan, eller rättare sagt tjejen, för hon var väl knappt fyllda tjugofem. ”Nä, jag har inga, men…” en kort tankepaus uppstod och många tankar hann genomborra min hjärna.” Jag tänkte väl skaffa mig en två, tre stycken senare när det blir dags. Jaha, där fick jag höra det igen…skaffa barn, som om man beställde dem från en jävla postorderkatalog. Inga tankar på missfall och svårigheter verkade finnas i den unga kvinnans huvud. Ändå borde hon vara van att inget gick att bara ”skaffa”.

Jag tittade mig runt i rummet och grubblade för sjuttifjärde gången på vad ödet ville påvisa med mina struliga graviditeter. Var det en brutal fingervisning att jag skulle ge sjutton i att ens försöka göra något dylikt? Att jag skulle sätta mig nöjd och glad med att ha fått lilla Razmus som i denna stunden var hemma hos sin farmor undrandes var mamma tagit vägen. Igen!!

Den unga kvinnan kollade barnets hjärtslag i magen och tog fram de förhatliga blodslukande sprutorna. ”Jag hatar det här!” sade jag med kraft i orden. Egentligen rörde väl känslan sig om hela situationen, men i just detta nu var det sprutan jag hatade, intensivt, skräckslaget. Kvinnan plockade fram ett färgglatt band för att stoppa blodet i min arm, drog åt och letade med fingrarna efter mina blodådrar som stärkta av min rädsla gömde sig, rullade undan de vana händerna. ”Brukar dina ådror rulla?” sade hon och log uppmuntrande mot mitt blekvita ansikte. ”Vill du ligga ned?” Kvinnan tryckte på en knapp så att sänggaveln åkte ned, och jag lade mig med sammanbiten mun och hårt hopknutna händer. ”Är du rädd?” Orden var mjuka och lena, tröstande och frågande på samma gång. Jag nickade jakande och viskade ”Det är det värsta jag vet.” Kvinnan tryckte på alarmknappen och konsulterade viskande sin kollega som kommit in, sedan vände hon sig mot mig. ”Jag tycker så synd om dig. Lilla gumman du har gått igenom så mycket. Kajsa är bäst av alla på det här, så hon får hjälpa dig.” En kvart senare har jag gått igenom proceduren, och några rör med mörkrött färskt blod rullar ut från mitt rum.

På natten vaknar jag av en illande smärta, olik alla andra. Känner att jag är kissnödig och stapplar upp. Rummet snurrar och jag greppar tag i sängens metallram. Ytterligare en knivskarp värk skär igenom min kropp och jag stönar till. Faller handlöst ner på det iskalla, ljusgrå golvet. Långt från larm och långt från hjälp. Min kropp drar ihop sig i plågor och jag rullar ihop mig som ett barn i fosterställning. ”Snälla! Hjälp mig!” Min röst var låg, och lungorna tomma.

Den stora valrossliknande konstruktionen som jag blivit av graviditeten gjorde mig alltför tung för att ta mig upp själv. Jag kände en vätska flyta ur mig och lade prövande ett finger i den stora pölen under mig för att kolla om det var blod eller vatten. Mitt finger var illande rött och jag försökte skräckslaget resa mig. ”HJÄLP!” Plötsligt var rösten tillbaka, och rummet fylldes av mitt ångestfyllda skrik.

Efter några sekunder öppnades dörren och en mörkhyad kvinna sprang fram och hjälpte mig upp till min säng. ”Lilla gumman, jag kallar på jouren.” Hon smekte frånvarande min hand samtidigt som hon kollade fostrets hjärtslag. ”Lever han?” Jag stönade fram orden och höll min ena tumme hårt, hårt pressad innanför de andra fingrarna medan jag om och om igen bad mitt öde att besinna sig och inte döda mitt barn. ”Jadå, det ser bra ut. Håll ut bara. Snart har du den lille i din famn.”

Femton smärtfyllda minuter senare höll jag mitt barn i min famn. Knappt medveten om vad som hände, illamående och trött. Ett blått litet knyte som snabbt förpassades vidare till prematuren kippandes efter luft.

Innan jag slocknade viskade jag rätt ut i luften. ”Tack!”