TEMA Solklar seger

Kim kände vattendroppar leta sig in i kragen, och försökte att dra ihop den tunna jackan medan hon febrilt letade efter nästa kontroll. Vattnet for som smala floder på den plasttäckta kartan och kompassen Kim hade fått i sextonårspresent av sin pappa hade löpt amok. Den tunna nålen åkte än hit än dit utan att stanna mer än korta stunder.


Till slut stannade hon och andfådd med smärtan pinande som vassa knivar i bröstet satte Kim sig ned på huk för att studera den färgglada kartan noggrannare. ”Höger vid stora stenen, sedan rätt fram några meter, sedan…” Kim pratade för sig själv för att bättre memorera det hon såg. Nu hade regnet som fallit på huvudet sökt sig längs det långa mörka håret nedför hennes rygg, och för sjuttiofjärde gången förbannade Kim sig själv för att hon glömt gummisnodden. Hon drog med händerna över de svarta, tunna, tajta byxorna med en stor logga på, och tänkte för sig själv att visst var de snygga att se på, men inte speciellt smarta. Tillverkaren hade nog glömt att det kunde regna ibland för tyget höll knappt för ett duggregn, och i spöregnet som var nu hade de förvandlats till två våta säckar som kylde hennes ben.

”Nej, nu får det vara nog av självömkerier! Kom igen nu bruden, spring!” Kim peppade sig själv och lade ihop kartan ordentligt i sitt lilla fack innan hon med långa steg äntrade skogsstigen. Hon tittade åt höger och lyssnade efter röster, men det enda som fanns var några hugade fåglar som kvittrade trots ovädret. Himlen var helgrå, nästan svart och Kim var rädd att det skulle börja blixtra.

”Allt detta bara för ett vad.” Muttrande sparkade hon iväg en kotte som låg på stigen och tyckte sig plötsligt höra något. En kille i hennes egen ålder kom spurtande uppför backen mot henne. Det ljusa håret hade klistrat sig mot hans kantiga, mycket maskulina ansikte och fötterna gick som två hävstänger, rytmiskt och ihärdigt. På bara några sekunder var han borta, och skogen ekade tom igen.

Kim tänkte på vadet hon antagit och på vinsten som hägrade. ”Du behöver inte vinna, bara komma i mål och klara alla kontrollerna. Det borde du fixa.” Pappan hade tittat på mamman som hade haft svårt att hålla tyst. Rebecka hade tyckt att Edvin var grym mot deras dotter, men höll god min. Dotterns sjukdom hade tärt på familjen, och det hade tagit många år innan de vågat köpa hem godis och läsk. När de talat om att åka utomlands hade Rebecka stretat emot av rädsla för vad som kunde hända där borta. Drogerna dottern hade sprutat i sig för att täcka hungern fanns ju överallt, och i utlandet inbillade sig Rebecka att det var ännu enklare att nå dem.

När Kim hade lagt fram förslaget att springa orienteringstävlingen hade pappan snabbt som en kobra gett henne en morot för att peppa henne. ”Gumman, fixar du det lovar jag att vi drar till solen. Vi sticker iväg så fort vi bara kan.”

Plötsligt slutade regnet och solen tittade fram över träden. Kim hörde röster bara några meter bort, och följde ljudet med blicken. ”Hej du, hittar du till mål? Jag är faan i mig helt vilse i pannkakan. Vi har följt stigarna här, men går bara i cirklar.” Killen som pratade var lite rödlätt och hade två små pepparkaksögon som glittrade av bus. Han var lång och smal klädd i vit t-shirt och ett par shorts som dröp av vatten. På fötterna satt ett par blåa helt vanliga tennisskor.

Mannen bredvid honom var i övre medelåldern och hade ett linne i blått och vitt som redan torkat. De korta vita shortsen hade blivit genomskinliga av vätan och Kim såg att kalsongernas klara färger lyste igenom. De vitblåa skorna var av absolut senaste modell.

När de tre suttit ihop med sina huvuden över kartan en stund klarnade bilden för Kim och hon förklarade hur de skulle springa innan hon reste sig upp och sprintade iväg.

Vid målet väntade pappan och mamman med stora famnen. ”Den här är du väl värd. Två veckor i Mallorca. Varsågod!”

Den vita biljetten fladdrade i Kims hand när hon kramade sina föräldrar.