TEMA Att köa

Astrid såg att den långa raddan av folk ökade minut för minut, och klev efter att ha tagit ett djupt andetag in som sista man.


De som stod på första, andra och tredje plats förberedde sig genom att kavla upp ena armen. Astrid tyckte att människorna var förbluffande lugna med tanke på vad de skulle gå igenom, och fann sina egna klapprande knän och darrande händer vara löjliga. Det lilla sticket kändes inte mer än ett myggbett och det var välkänt att om gudarna var med en skulle nästa dag innebära att mannen som förordat sprutan kallade på en.
Kvinnorna som stod i kön var allihop uppklädda och sminkade, redo att möta sin mästare. Alla höll sin tummar så att de var blå. Den starka viljan att vara speciell och få de andra gröna av avund cirklade i luften ovanför dem. Allihop var de drivna av längtan efter den stora kärleken till honom, en man som de aldrig sett, bara hört talas om i sägner.

Astrid såg att kön minskade i snabb takt och kände svetten rinna i handflatorna. De smala knäna klapprade mot varandra och hennes mage gjorde saltomortaler. Hon drog med handen över den långa kjolen som mamman gjort enkom för Astrids inträde hos mannen. De smala fingrarna som mycket väl kunde tagit hennes enorma musikalitet vid pianot till större höjder rörde sig oroligt av och an som spindelben på marsch. Håret som krullats och färgats var svettigt in mot ansiktet och hade raknat på några ställen. De stora blå ögonen som noga målats lyste av fasa.

Nu var det bara två före henne, och en kvinna som stod jämte det grå tältet tecknade åt Astrid att hon skulle rulla upp sin ärm. Sakta drog hon undan draperiet och sköt in nästa kvinna. Det var tyst så tyst att man lätt skulle kunna höra en knappnål falla. Små korta andetag kom från Astrid och ögonens svarta blev större för vart steg.

På tältet stod något med svarta stora bokstäver, men de som stod i kön hade aldrig fått privilegiet att lära sig läsa och kunde därför inte se att det var loggan till den stora läkemedelsfabriken. Mannen som ägde den behövde friska kvinnor att testa sina cancermediciner på och hade spritt ut ett rykte under många år att han var en utvald.

Kampanjen hade lyckats över förväntan och bland den fattiga befolkningen uppe i bergsbyn där han förlagt sin fabrik gick ryktet han behövde. Visst dog människor av biverkningarna, men en rik man som han hade inga problem att dölja sådant för yttervärlden. En värld som inte var intresserad av några människor som tagit beslutet att leva i skymundan.

Astrid klev in och satte sig på den slitna grå snurrstolen som den äldre kvinnan klädd i sköterskeuniform anvisade. Sticket gick fort, och smärtan försvann när hon svimmade.
Den vita långa tunneln som Astrid kom in i kändes underligt ljus och de tre som tog emot henne räckte ut sina händer.
”Moster Ann? Men? Du är ju död?”