TEMA Trögflytande

Pellinea kastade några stenar i vattnet och såg några underliga bubblor som kom från botten.


Hon gick fram till vattnet och såg skuggan av Pompejis stolthet, vulkanen Vesuvio torna upp sig. Det klara vattnet rann genom hennes bruna fingrar och den nästan svarta flätan gled ned mot hennes bröst när hon böjde sig ned. ”Konstigt! Undrar varför?...”

Några förskrämda fiskar svischade iväg genom vattnet, och hon grubblade på varför det plötsligt blivit så tyst. Den vanliga kakafonin av fågelröster hade tystnat, och det var bara suset från träden som störde tystnaden.

Pellinea satte sig på klipphällen igen och hörde ett underligt mullrande i marken. Det kändes som om det rörde sig under henne, den mäktiga vulkanen hade vaknat.

”Mamma! Vi måste åka härifrån. Vesuvio har vaknat! Mamma skynda!” Hon slet och drog i sin mors kjol, och mamman tittade på henne. ”Inte vaknar hon. Det vet du väl vad farfar brukar berätta. Vesuvio snarkar bara.” Mamman tog Pellineas hand och drog med henne till fönstret. ”Titta! Det syns ingen rök. Om hon skulle få ett utbrott skulle vi märka det direkt. Nu är det dags för kvällsmat, sedan måste vi sova om vi skall orka med skörden imorgon. Farfar har redan lagt sig.”

Suckande tittade Pellinea ut genom fönstret i lerhuset och såg att solens sista strålar gled genom vattnet för att sedan sänka sig ned alldeles. Hon tittade på sin farfar som låg på golvet med uppdragna ben under den trasiga filten som agerade täcke. Han var en vis man som närmade sig sjuttio.

Pellinea drog fram sin vassmatta och rullade ut den, sedan hämtade hon filten och lade sig i rummet bredvid. Månskenet gjorde så att skuggorna av trädet utanför syntes på väggen, och Pellinea följde grenarna med blicken fram och tillbaka tills hon slutligen somnade.

Ute i vattnet dök bubblor av olika storlekar upp på ytan och fiskarna som lekt vid stranden flydde.

Den stora vulkanens inre vibrerade, och från jordens inre kom en stråle av trögflytande lava. Den orangea massan gled sakta över kanten och fortsatte av tyngden i sig själv nedför vulkanens branta sidor. Ett svagt mullrande fyllde luften, och en svag doft spreds över nejden nedanför. Den trängde in i de små lerhusen som ställts sida vid sida i en lång rad.
Gasen fyllde deras lungor när de befann sig i drömmarnas rike, och dödens medhjälpare stod vid deras sida när de vaknade och blickade skrattande in i deras panikfyllda ögon.