TEMA Ett oönskat möte

”Åh nej! Hur är det möjligt? Vilken maximal otur! Min väninna slår bestört handen för munnen och lägger stöttande andra armen över mina axlar. Jag avbryter mitt räknande av stenplattorna som vi går på och tittar upp för att mötas av anblicken av mitt ex med sin nya flamma. Magen vänder sig ut och in och mina ben skakar. Det känns som om jag ramlar ned i en djup avgrund av sorg. Min hjärna vägrar acceptera det jag ser. ”Ser jag rätt?” Viskar jag och vacklar till. Min väninna ler sorgset och klappar min kind. ”Lilla, lilla gumman…jag hade ingen aning, kunde inte ens tänka mig att han skulle hit. Förlåt..” De förbannade tårarna väller över i mina ögon och jag blir arg över att han skall se hur illa han gör mig.
Hatet som väller in över hela mitt sinne överbrygger en del av sorgen och när de nått fram till oss och hon glatt räcker fram sin hand, belönar jag henne med att väsa ett hatiskt ”Hora! Din förbannade hora! Du visste att han hade tjej! Sååååååå jävla lågt. Hon sjönk ihop i kroppen när hon förstod vem jag var, tog Arturs hand som stöd och klev ett steg bakåt.


Mitt hat var gigantiskt. Hade jag haft en kniv i min hand hade jag mördat dem en efter en. Slitit dem i stycken och… ja vadå? Jag hade älskat honom och trott att det skulle vara vi för alltid. I min fantasi fanns inte utrymme för det han gjort. I min värld gjorde man inte så. Jag var blåögd och trodde alla om gott, även okända kvinnor. Hon visste så väl att vi var ett par jag och Arthur, ändå älskade hon med honom strax innan han gick till vår säng. Gång efter gång, månad efter månad.

Arthurs leende hade slocknat och han sköt tillbaka den nya med sin hand ytterligare ett steg, sedan tog han mitt tårade ansikte mellan sina händer och grät. ”Förlåt Anitha, förlåt. Det var inte…”

Innan han avslutat meningen slog jag bort hans händer med ett vrål. ”DRA ÅT HELVETE! JAG HATAR DIG! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!” Jag puttade bort hans kropp från min närhet och kände plötsligt att jag vacklade. ”Jag kan inte äta! Inte sova! Försvinn! Låt mig vara ifred! Snälla…” Det sista lade jag viskande till medan jag långsamt föll på knä och lade ansiktet i mina kupade handflator.

Nettan satte sig bredvid mig och höll om min skakande kropp. ”Hjälp mig. Jag klarar inte det här. Få honom att försvinna.” Det värkte i hjärtat och min hjärna hade kortslutits.

Nettan reste sig upp och bad Arthur gå. ”Hon vill inte träffa dig. Du förstår kanske varför. Hon älskade dig.” Nettan lade handen på hans axel. ”Det trodde jag inte om dig, du som verkade så ärlig, och hur kunde du vara så rutten att du varje veckoslut gav henne rosor och lade med ett kort där du bedyrade din kärlek? Det vet jag att Anitha ältar om och om igen. Men framför allt, varför i helvete höll du det hemligt i TRE MÅNADER?! Stick nu, innan jag nitar dig.”

Jag hörde de ack så välbekanta stegen när han gick iväg och undrade för mig själv hur mycket sorg man kan ta innan man knäcks? Hur länge skulle det dröja innan jag skulle ha tillit till en kille igen? Skulle jag någonsin få det? När skulle minnena överbryggas av nuet? När skulle jag bli hel? Min mage krampade och jag spydde grön sliskig galla över den ljust grå trottoaren.