TEMA På tågstationen 1984

Det kändes underligt att se dem gamla vyerna igen, det gamla kraftverket som inte slutat släppa fram sina kaskader av vatten nedför de två breda cementerade rännorna, den gamla fabrikens långa skorsten som strävade högt, högt upp i skyn.


Suckande reste jag mig upp och kände om igen för att vända kosan hemåt igen. Jag kunde ju ringa mina föräldrar och säga att jag tyvärr blivit magsjuk och inte kunde komma. Svårigheten skulle väl bli att krångla sig ur faktumet att de stod där väntandes vid stationen i detta nu, och att jag inte skulle kunna ringa dem förrän jag var hemma i Stockholm igen.

Jag samlade ihop mina ryggsäckar och lyfte upp kattburen. Tågets bromsar gnisslade högt när de saktade in, och jag såg min gamla väninnas hus som med ålderns rätt började flagna i färgen. Den lilla staden var lika död som när jag lämnade den för cirka tre månader sedan, samma gamla raggarbilar snurrade runt busstationen med nedvevade rutor och skrålande musik.

Tåget stannade med ett litet knyck som gjorde att jag vinglade till, och jag öppnade dörren ut. Min katt Mimmi jamade förskräckt av det plötsliga solljuset som flödade in i buren och jag kunde redan känna svetten rinna under ryggsäcken som var fylld av kläder jag rensat ur min garderob. Lillasyster skulle nog rata en del av dem, men inte allt.

Nu såg jag min mamma kliva ur den ljusgröna Volvon. Hennes silverfärgade hår gnistrade till i solen. Klänningen hon bar var av ungdomligt snitt och smet åt över de smala höfterna. Jag hade inte åkt hem eftersom jag inte längtade hem, eller kände någon samhörighet med det som kallades familj. Mamma och pappa hade bara varit benämningen på det som avlat mig, inget annat. Min lillasyster och jag hade också kommit ifrån varandra. Jag visste knappt var hon bodde nuförtiden. Än mindre vem hon var tillsammans med.

I min nya hemstad hade jag startat upp ett eget liv med stort besvär och envis som jag var ville jag klara mig själv. Nu hade jag äntligen hittat ett boende som kanske skulle räcka längre än en månad.

Min mamma hade tårar i ögonen när hon gick mot mig på perrongen. I hennes blick fanns en fråga som jag inte vågade svara på av rädsla att såra. Jag släppte buren och gick henne till mötes med ett stort påklistrat leende. ”Heeeeeeej!” Jag kramade henne men kände inget speciellt. Min blick vandrade runt över perrongen i jakt på kända ansikten. Hon borrade in ansiktet i min axel och sade med grötig röst. ”Lilla, lilla gumman vad vi har längtat. Älskade unge varför har du tagit så lång tid på dig? Vi har saknat dig.” Hon drog med handen över mitt hår och jag hörde ett knastrande ljud från min mohikanfrisyr som var mitt främsta kännetecken, och krävde massor av hjälp för att stå sådär uppstudsigt ballt som jag ville. ”Är syrran hemma?” Mimmi jamade övergivet och jag gick tillbaka för att hämta henne och resten av bagaget. Mamma hjälpte mig med en kasse och studerade uppmärksamt varje rörelse jag gjorde. ”Ja, Monica är hemma. Hon har visst sin nya kille med sig. Jag har bara träffat honom några gånger, men han verkar snäll.” Hon gick några steg och stannade. ”Du då? Har du träffat någon?” Jag ruskade på huvudet. ”Nä, jag är…ensam”

I samma stund som jag sagt ordet förstod jag att det var precis så det var. Jag var ensam så ensam där borta, utan vänner, syskon och föräldrar. Jag hade byggt upp en mur mot alla, rädd att bry mig och rädd att förlora. Kärleken hade knackat på min dörr flera gånger, men min rädsla att inte få behålla hade gjort att jag förnekade den.

Vi satte oss i bilen och som vanligt ville den inte starta direkt. Leende tittade vi på varandra och hon vred om nyckeln flera gånger tills ett högt motorljud förkunnade att den var igång. Hon rattade med varsam hand oss ut från parkeringen och vi styrde hem till barndomshemmet. Jag hade kanske tänkt fel? Borde ha bett om hjälp. De var snälla och älskade mig högt, det tvivlade jag aldrig på.

”Det är skönt att vara hemma igen.” Jag sade orden som rullat en lång stund på min tunga och kände att sanningen låg väldigt nära.