Ja älsker däj ja Kapitel 4

Måndagen började med att Anitha kastade sig upp klockan sex för att yrvaket trä på sig overallen och gå ut i ladugården. Ögonen sved av trötthet, och doften av ko, häst och får trängde djupt in i hennes näsborrar när hon öppnade ladugårdsdörren. Anitha klappade länden på Bezzie och ryktade av henne lite snabbt, sedan mockade hon åt kossorna som stod och mumsade i sig gröpen de fått. En liten svart kanin uppenbarade sig plötsligt på stillbordet mitt bland dem och Anitha lockade till sig den lilla krabaten för att greppa tag i öronen och dra till sig honom. ”Hörrudu min lilla vän kom så släpper jag ut dig på gården istället. Du får inte bajsa bland kornas mat. Då kan de bli sjuka.” Kaninen slutade sprattla efter bara några sekunder, fann sig i sitt öde och tryckte istället huvudet mot Anithas hand för att bli klappad. Hon satte sig ned på trappan till stillbordet och lade ena kinden mot den mjuka pälsen. Den lilla kaninens hjärta galopperade och nosen ryckte oroligt. ”Lilla vän. Det är ingen fara. Kom så får du komma ut i friheten.” Djuret låg hopkrupen bara några sekunder innan den lilla kroppen exploderade av fart och snabbt satte sig under ladan i säkerhet. Väl där stampade den varnande av ilska och rädsla.


Anitha duschade och klädde på sig för att sedan ta bussen till stan där hon besökte sin arbetsförmedlare. Kön var lång och lokalen var varm. Människorna var svettiga och fläktade ansiktet med en hoprullad platsjournalen. Kul att den kan användas till något nyttigt tänkte Anitha och slängde ett öga i sitt exemplar. I Söderhamn fanns det bara några få jobb, och det var för det mesta inom sjukvården eller på Eriksson. Suckande rullade hon ihop tidningen och gjorde som de andra. Plötsligt ropades hennes namn upp av en äldre man som haltade lite. ”Såååå.” Arbetsförmedlaren drog på ordet och bläddrade igenom Anithas mapp. ”Du tänkte flytta härifrån ser jag.” Hon såg att små tofsar av grått hår stack ur mannens öron och tänkte för sig själv att det såg roligt ut. Han liknar ett litet troll med sin stora potatisnäsa och lockiga gråsprängda hår. Med lite andra kläder skulle han få den rätta skogsmullelooken. Anitha skrattade till och han vände upp blicken och föste ned sina glasögon till nästippen. Hon tystnade och försökte tänka på något annat. ”Nåja, det ser helt okej ut. Vi får hoppas att boendet löser sig. Det är inte lätt att få bostad där borta.” Mannen reste sig upp och lade ihop mappen, sedan klickade han på datorn och suckade. ”Min son flyttade häromveckan och det är lite tomt hemma, men han trivs och det är väl det viktigaste.” Den vita skrivaren rasslade och pep några gånger innan den spottade ur sig ett ljusgult papper med SJ-logga. ”Varsågod här får du en rekvisition. Ja du vet ju hur det går till, så det behöver jag inte tala om. Eller hur? Lycka till!” Anitha nickade och plockade upp väskan som låg vid fötterna. ”Tack ! Jag hoppas också att det skall gå bra den här gången. Ha det bra!” Hon halvsprang genom lokalen för att komma ut. Den dubbla svängdörren gungade tillbaka och var hotande nära att krocka med nästa som skulle ut.

På kvällen ringde Eivor från Metrobutiken och frågade hur det gått med bostadssökandet. ”Tyvärr kan vi inte hålla platsen längre än till nästa vecka, vi måste ha hjälp nu! Det är kris!” Anitha ritade hjärtan i olika storlekar på en gammal dagstidning som låg på skrivbordet, och skrev KASE i dem med röd tuschpenna. ”Jag skall åka till Stockholm imorgon för att kolla runt på lägenhetsförmedlingarna. De flesta ställena är alldeles för dyra och ligger för långt från er, men jag letar intensivt, jag lovar.” Hon ritade små avbrutna svarta pilar rätt över hjärtana och suddade slutligen över allt med en tjock svart tuschpenna. ”Jag ringer dig när jag kommer hem. Håll tummarna!” Anitha lade på luren och studerade det hon nyss gjort.

Plötsligt hörde hon systern komma in i köket och öppna luckan till spisen. ”Hjälper du till med att tända en eld? Det är ju iskallt härinne. Skall vi äta någonting? Jag är hungrig!” Anitha gick ut till systern och gemensamt startade de upp pannan. Efter några minuter spred sig en mjuk värme i köket. ”Idag blir det köttbullar och makaroner. Dukar du?” Monica nickade med huvudet utan att svara.

De gick tysta som två skuggor bredvid varandra. Systern ville inte störa Anitha som hon såg mådde dåligt. Tallrikarna plockades fram en efter en och Anitha kände ett lätt vemod. Vill jag lämna det här? Tryggheten med familjen? Hon tittade på Monica. Plötsligt ringde telefonen inne på kontoret och Anitha skyndade sig att svara. Det var Ante, en gammal barndomsvän som med ett mullrande skratt efterlyste brev. ”Jag kommer att ligga inne i lumpen ett tag så du har gott om tid på dig att skriva. Förresten hur går det med jobbsökandet?” Hon förklarade vad som hänt och Ante blev eld och lågor. ”Vad häftigt! Då kommer jag och hälsar på så kan vi gå ut på krogen.” Efter lite småtjatter avslutade de samtalet och Anitha rasade dödstrött i säng och somnade innan hon ens nått kudden.

På tisdagen var det full fart igen. Ladugården, duschen, frukost och iväg. Anitha sov hela tågresan, och väcktes när medpassagerarna packade ihop sina saker och ställde sig upp. Suckande gjorde hon likadant och klev av. Det här börjar bli jobbigt! Fram och tillbaks om och om igen.” Människorna i vagnen gick av en efter en som ett långt lämmeltåg.

Anitha letade sig fram till lägenhetsförmedlaren på St.Eriksplan. Stängt för lunch stod det på en vit smal skylt med svarta handskrivna, tjocka bokstäver. Typiskt tänkte hon och svor till. Vad skall jag nu hitta på? Framför allt hur skall jag hitta tillbaka? ”Ursäkta, kan ni visa mig hur jag tar mig till T-centralen? Jag är totalt vilse. På kartan ser det ganska nära ut, men…” De två killarna som stannat visade henne hur hon skulle gå på kartan som noga vecklades ihop när de gått. När tunnelbanan kom till slussen hoppade hon av och letade upp en annan bostadsagentur som var öppen. De ville ha trehundra kronor för en adress. Suckande betalade Anitha det begärda och fick titta i en vit pärm där hon hittade ett objekt som kanske skulle passa. Till sin stora lycka såg Anitha på kartan att den ledde till en adress strax bortanför Metrobutiken. Perfekt! Äntligen har jag lite tur.

Efter lite stök hittade Anitha dit, och fann snart att mannen som bodde där verkade vara trevlig. Dessutom hade han en snäll schäfer som hette Sissi. Det verkar ju lovande. Jag kanske kan ta med henne på mina springturer? Hon klappade tiken på huvudet när hon buffade på hennes arm. De bruna ögonen tiggde om kärlek. Anitha lät handen ligga kvar på manken på tiken under tiden som de pratade. ”Peter skall in i lumpen, och då tänkte vi att någon kanske kunde låna rummet. Det är ju synd att det bara skall stå tomt. Skall vi gå och titta på det?” Mannen satte på sig ett par grå tofflor som hade stora märken av hundtänder på kanten av sulan. ”Det är inte stort, men…” Han log ursäktande ”Det räcker gott och väl till för en person.” Han öppnade en dörr som hade en affisch med en rockgrupp på. ”Varsågod.” En blå heltäckningsmatta täckte golvet, och två garderober stod öppna och tomma väntande på henne. En smal säng stod i ena kanten av rummet. Den gröna tapeten var på vissa ställen avskavd och en del partier var bortrivna. ”Jag tar det!” Anitha vände sig mot sin nya hyresvärd och hade svårt att låta bli att krama honom av tacksamhet. ”Skall vi skriva kontrakt nu eller när du flyttar in? Han stod och balanserade mellan två steg med kroppen vänd mot köket. ”Förresten, när flyttar du hit?” Hon kände att halsen snördes ihop av rörelse och hade svårt att få fram orden. ”Jag skall till Metro nu, men det blir säkert per omgående. Vi kan skriva kontrakt idag om du vill.

”Jaha, då var boendet klart. Superbra! Tack så hemskt mycket.” Om igen funderade Anitha på att kasta sig runt halsen på mannen, men besinnade sig. ”Jag ringer dig ikväll.” Sissi kom springande med svansen högt buren och slickade hennes hand när hon smekte tikens ansikte. Anitha promenerade till sitt nya jobb, och försökte memorera vägen dit. En karta utriven ur en telefonkatalog hade använts som hjälp för att hitta till huset. Nu ringade hon noggrant in platsen med rött och skrev hans namn och nummer i kanten på kartan.

Eivor blev jätteglad och tog emot med stora famnen. ”Vad glad jag blir. Välkommen i gänget!” Hon visade Anitha runt i lokalerna sedan satte de sig ned och skrev anställningsbevis. ”Jaha, då ses vi på måndag” Eivor tog hennes hand. ”Välkommen till Stockholm, hoppas du skall trivas!” Helt överväldigad av lycka gick Anitha ut ur butiken med ett stort leende över hela ansiktet. Jag har fått jobb OCH husrum. Så jäkla fantastiskt. Jag fattar det inte! Hon ville bara skrika rätt ut, men behärskade sig och tog bara ett litet extra glädjeskutt medan hon om och om upprepade orden. ”Jag har fått jobb, jag har fått jobb.”

På bussen på vägen tillbaka till stationen pratade Anitha med en kvinna som hade ett litet barn med sig. ”Jag har fått jobb på Metrobutiken, och kommer ursprungligen från Hälsingland.” Rösten skakade av glädje och hon hade svårt att sitta still. Orden for som katapulter genom luften och kroppsspråket var livligt. Kvinnan verkade mest störd och vände blicken ut genom fönstret så Anitha tystnade lätt rodnande av förlägenhet.

Hemfärden gick i ett enda töcken. Hon satt i sin fåtölj på tåget och försökte ta in att hon äntligen fått jobb och skulle flytta. Jag skall flytta, jag skall flytta! Äntligen! Eller? Det var som om en virvelvind flyttat in i hjärnan och tankarna gjorde henne trött. Snart somnade Anitha till tågets dunkande. Jobb, jobb, jobb sjöng de.

Väl hemma ringde hon sin mamma från tågstationen och nästan skrek i luren av glädjen som fyllde henne.”Mamma, jag fick rummet, det ligger jättenära Metro och han har en hund, en jättefin som jag kanske kan springa med, och…” Mamman avbröt den strida strömmen av information och frågade skrattande om Anitha ville bli hämtad eller om hon tänkte ta bussen. ”Kan du komma?” Anitha sänkte rösten, men hade svårt att inte skutta omkring på gatan av lycka. Hon tittade upp mot himlen som var ljusblå och hade små ulliga vita moln seglande bland sig. Februarisolen värmde ansiktet som redan hade fått några små fräknar.

”Vi kommer att sakna dig. Det vet du va? Men jag är glad för din skull.” Mamman rattade vant bilen och tittade med jämna mellanrum på sin dotter. Hon lade handen på Anithas hand och tryckte den hårt. ”När flyttar du?” Rösten var lite osäker och underläppen darrade. ”Söndag förmiddag.” Anitha tittade ut över staden när de for längs ån som följde den. Det brungråa vattnet var fyllt av sjöfåglar som åt mat och kvackande letade nya fruar och män. Jag kommer att sakna det här, tror jag i alla fall. Stan är tråkig, men ändå charmig på något sätt. Så mycket minnen överallt. Hon ruskade av sig tankarna och vände blicken mot den gamla pizzerian som det länge gått rykten om att de hade råttor i pizzan. Strax bredvid låg kebabstället som hade nattöppet och var totalt smäckfullt på helgerna. Så många gånger som jag och tjejerna samlats därinne och skrattande gått igenom nattens bravader. Anitha såg dem framför sig och log. Skulle de någonsin flytta efter som de sagt, eller…? Mamma Inger svängde upp mot sjukhuset och vidare mot Hällåsen. På vägen passerade de ännu en grill där hon spenderat många nätter, och discot Berget där Anitha mött en av sina största kärlekar flera gånger. Hon mindes också hur hon på darrande ben sjungit med sin mamma och syster inför massor av jublande människor där uppe och lyckan i att sjunga för andra. Sångerska? Ja varför inte. I Stockholm skulle det finnas alla möjligheter att lyckas. Det kanske är meningen att jag skall flytta?” Hällåsens sportarena och bad dök upp på sidan av vägen och Anitha kunde se barackerna där hunddagiset fanns. Vilken tur att jag slipper det där. När de kom ut på den stora motorvägen som ledde hem gasade mamman på och släppte hennes hand. Tysta satt de sida vid sida, båda i sina egna tankar.

När de kom hem gick Anitha ut i badrummet och färgade håret skinande kastanjerött, sedan noppade hon de tjocka buskiga ögonbrynen så att de fick en smäckrare fason. Anitha studerade länge sin spegelbild och vände sig så att hon såg profilen från olika sidor. Den långa pagen inramade det lite barnsligt runda ansiktet med två grönblåmelerade ögon som likt Elvis Presleys hade ögonlock som hängde. Munnen var fyllig och en svag amorbåge syntes. Kindknotorna var höga liksom mammans, men hon hade ännu inte kommit till åldern där de kom till sin rätt. En liten söt uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke gjorde så att Anitha fick det naturligt söta, pikanta utseendet som lockade killarna. Hon snurrade runt framför spegeln i en piruett. Det fortfarande våta håret låg klistrat intill huden. Lycklig gick Anitha ut på bron för att ropa in sina katter.

På torsdagen klev hon upp tidigt för att hjälpa sin mamma med djuren, sedan ryktade hon Bezzie. Anitha ställde sig framför henne och lade armarna runt den grova halsen, sedan sniffade hon in den sträva doften av hästen. Bezzie frustade och undrade varför matte betedde sig så underligt, men gnuggade kärleksfullt sitt huvud mot Anithas. Deras två mörka manar gled ihop till en enda massa. Små tårar gled nedför kinden på Anitha och hon snyftade till. ”Är du ledsen?” Mamman kom bakifrån utan att höras och lade armen runt dottern. ”Du kommer ju att komma hem ibland, eller hur? Bezzie finns kvar, och…” Hon var tyst en kort stund innan hon fortsatte prata. ”Och vi.” tillade hon och harklade sig. ”Det kommer säkert att gå jättebra.”

De gick in i gamla ladugården och bytte kläder, sedan in i huset. ”Jag går till farmor och hämtar resväskorna.” Farmodern bodde bara ett stenkast bort, och Anitha passade på att umgås lite med henne medan de åt bullar och mjölk. I huset luktade det gammalt och en obestämd doft av svett och tvål. Köket såg ut som när Anithas familj hade flyttat, och inom sig var hon tacksam att ingen okänd flyttat in i hennes barndomshem. Alla minnen satt i väggarna och det var skönt att ha kvar möjligheten att gå in där hon växt upp. Anitha sprang som alltid upp på övervåningen och gick en nostalgitripp där. Minnen från barndomen sköljde över henne, och när hon kikade in i skrubben som varit hennes rum gick en varm ström av igenkännande genom kroppen. Farmoderns säng stod i det minimala rummet och den tjocka gröna heltäckningsmattan som pappan en gång lagt in låg fortfarande kvar. Anitha strök med handen över de färgglada vackra tapeterna och log när hon gick nedför trappan igen. ”Jag älskar att du inte ändrar på rummen däruppe. Det är så mycket minnen som poppar upp. Både bra och dåliga.” Med glad röst och lockarna i en enda röra gick farmodern ut till hallen där Anitha stod. Med sig hade hon två stora svarta resväskor. ”Lycka till nu! Skicka gärna ett kort, och glöm inte att ge Inger adressen innan du far.” Hon sög på en Kungen av Danmarkkaramell och smackade lite med munnen. De pigga ögonen spelade av bus och Anitha lade armarna om hennes rynkiga hals. ”Hejdå farmor. Ja jag lovar att skriva. Du får väskorna så fort jag kan få hem dem igen.”

När hon gick tillbaka till sina föräldrar drog hon lite på stegen för att hinna betrakta byn som alltid varit hennes. Där bodde Maria som var hennes bästis när hon var liten, men som gled iväg till andra vänner när de växte upp. De var jämnåriga och hade gått i samma klass i många år, och deras mammor umgicks. Håkan som bodde mittemot hennes barndomshem var ytterligare en som försvunnit med tiden. Han hade tillhört bygänget och Anitha hade hyst varmare känslor för honom än som bara vän, men när de till slut lite trevande fått ihop det vågade hon inte löpa linan ut. Istället för att låta tiden ge svar på om det skulle bli något seriöst förnekade Anitha sina känslor och flydde. De vinkade åt varandra när de åkte förbi varandras hem, men umgicks aldrig mer. Mittemot Maria bodde Ossian som var en alkoholist som ofta kom vinglande efter vägen skrålande någon visa. Han hade alltid skrämt Anitha och hon höll sig skräckslaget på säkert avstånd när han gick förbi.

Den gamla grusvägens stenar hade rullat ut mot vägkanten och ned i diket. Anitha mindes den gången då hon efter att ha jagat en ståtlig Macaonfjäril med sin håv ramlat på knäna i gruset. Det hade gjort så infernaliskt ont och blodet hade runnit från de stenfyllda knäna. Efter det sprang aldrig Anitha i sandaler vis av händelsen. När hon passerade det svarta fältet av jord log hon för sig själv och såg framför sig blomfröna som hon och Maria planterat för att bli rika när de så småningom skulle sälja blommorna som kom upp. Naturligtvis hade de inte tålamod nog, och efter några veckor struntade de i vattning och rensning. Några blyga ringblommor kom upp lagom tills det blev okej att åka och bada.

När Anitha kom tillbaka hem kom hennes lilla kusin Stefan springande och ville bli klippt. ”Snälla? Jag lovar att sitta jättestill.” Han satte ihop händerna i en bedjande gest. Hon hämtade mammans sax och fixade till honom. En timme senare gick en nöjd kille till sitt rum med en ny häftig frisyr. Stefan bodde hos föräldrarna eftersom hans mamma hade problem.

”Tjusigt!” Lillasyster Monica visslade uppskattande när hon såg kusinen och berättade att de blivit tillsagda att göra lappskåjs. Anitha tittade på köksklockan.”Dukar du så fixar jag maten, men sedan måste jag packa. Det är mycket som skall med.” Plötsligt hördes ett välbekant jamande utanför dörren. In slank en illaluktande Jesper som gnuggade sig mot sin matmors ben om och om igen. ”Nej du min lilla älskling. Glöm det! Nu skall du bli ren.” Hon bar försiktigt katten i nackskinnet till badrummet och satte ned honom i badkaret. Sakta vred Anitha på kranen och blandade noggrant kallt och varmt vatten som hon duschade över den lilla svarta katten. Det gillade han INTE! Fräsande och morrande rev han hennes bara armar med de vassa klorna så det blev långa blodiga rivsår.

Med en handduk torkade Anitha av den nu mycket ynkliga katten och smekte honom frånvarande på huvudet medan hon grubblade över framtiden. Kommer jag att kunna ha djur? Kan man ha katt i lägenhet? Eller hund? När Jesper blev nedsläppt sprang han snabbt och gömde sig under en byrå i hallen. Anitha gick ut och stängde för djuren, sedan lade hon sig för natten. Huvudet surrade av ord och tankar. Katten kom smygande längs benet på henne och lade sig med ett belåtet kurrande vid huvudet. Ur munnen rann en tunn sträng av saliv medan han likt en kattunge som diar tryckte med tassarna på kudden omväxlande hårt och mjukt. Kurrandet följde Anitha in i drömmarnas värld.