Ja älsker däj ja Kapitel 3

Klockan sex nästa morgon klev hon upp för att hjälpa sin mamma i ladugården med djuren. Golvet var iskallt i köket och hon startade upp elden i spisen för att få lite varmvatten till duschen. Anitha ville ju inte stinka ladugård när hon skulle åka tåg. När de mockat och gett djuren mat duschade hon en snabb iskall dusch innan det bar iväg. På tåget träffade Anitha en tjej som sjungit i samma sångkör, men som hon knappt kände. De småpratade om allt möjligt tills de kom till Stockholm där de skildes åt. En tant på tunnelbanan inbjöd till samtal och snart satt de och pratade om ditt och datt.


Rummet som fanns för uthyrning var fint, men det låg långt från Enebyberg, och Anitha hade svårt att hitta dit. Svettig och besviken tog hon tåget tillbaks till centralen för att gå till drottninggatan och kika på lite nya kläder. Många snygga killar passerade och Anitha skrattade för sig själv. ”Det dräller ju av dem. Hur skall man kunna välja en?” Hon vände sig än åt det ena än åt det andra hållet.

Anitha tröstade sig med en tidning och en dajm, sedan hoppade hon upp på tåget tillbaka till Söderhamn igen. Nu får jag inte jobbet, attans! Vad skall jag göra? Finns det något jag inte gjort? Det var en mycket ledsen tjej som återvände hem och blev tröstad av sin mamma. ”Lilla gumman, du hittar säkert något annat. Har du verkligen sökt överallt?” Föräldrarna gick upp till sitt sovrum och Anitha ropade in sina två katter. ”Sotiz! Jesper! Kom nu då!” Som två svarta skuggor kom de smygande upp på bron och skrämde henne med sitt plötsliga uppdykande. ”Hejsan vänner, kom så sover vi nu.” Hon tryckte dem intill sig och föll i orolig slummer.

Lördagen kom med strålande solsken och det bestämdes vid frukosten att de skulle hämta in höet som låg i ladan. Bläh! Jag hatar att hålla på med det där stickiga, skitiga jobbet. Dessutom tränger böset in långt in i ögonen. Vidrigt! Pappan delade ut order och satte på sig den gröna overallen medan han pratade. ”Glöm inte att sätta på sjalar på håret. Annars blir det väldigt skitigt. Jag går ut till kvigorna och ger dem mat så kommer ni efter. Vi får hoppas att vädret håller i sig. Börjar det regna blir höet förstört.” Han gick ut, men vände tillbaka och lutade sig in genom dörröppningen till köket. ”Det här är bra träning för dig, och nyttig.” Han log mot Anitha som lipade åt honom. ”Äh, det skall bli skönt att slippa sådant här.”

När de kom tillbaka var det eftermiddag och efter ett varmt bad packade Anitha väskan för att åka till stan. Telefonen ringde och när Anitha svarade hörde hon att hennes kompis Pierre var i luren. ”Anna har dumpat mig igen, faan jag har ingen tur med tjejer. Jag blir så ledsen. Jag gillade henne. Klockan på armen visade att det var bråttom ut till bussen. ”Stackars dig! Jag skall med bussen om fem minuter, kan vi inte ses ikväll så kan vi prata mera? Vid sex, är det okej?” Anitha trädde på sig skorna medan hon pratade, och krängde skinnjackan över axlarna. De smala fingrarna lekte med nycklarna i fickan medan Pierre beklagade sig. ”Du, jag måste rusa. Vi ses ikväll.”

Anitha sprang snabbt ut till bussen som precis åkte in på hållplatsen för att hämta några andra. Flåsande satte hon sig på sätet och såg det välbekanta sceneriet glida förbi. För en sekund blev Anitha rädd att hon glömt något och gick igenom väskan igen. Parfym, pengar, lite smink, sovtröja och tandborste. Allt var med. Vilken tur. Efter tjugo minuter gled bussen in på stationen och Anitha klev av för att fortsätta uppför backen till sin mormor. De höga husen som var i samma tråkiga färg syntes snart och småhoppande halvsprang hon de sista metrarna. Tre trappor senare plingade hon på dörren. ”Hej gumman! Vad kul att du kommer. Jag har tagit fram lakan och täcken till dig i vardagsrummet”. De kramades hårt.

Efter att ha bäddat till soffan och fixat till sig gick Anitha in till sin mormor som satt i köket, och de pratade om killar och livet. Hennes mormor plirade med sina bruna ögon som var omgiven av tunna smala rynkor och tog Anithas hand i sin. ”Det löser sig skall du se. Du har tiden för dig.” Handen var smal och iskall. Runt mormodern stod en aura av nikotin som stack i Anithas näsborrar.

Plötsligt ringde hennes väninnor och berättade att de var på väg. ”Vi är där om några minuter. Taxin skulle komma direkt. Syns om en stund då.” Det dröjde inte länge innan de knackade på och ljudnivån steg snabbt när gänget skrattade, pratade, och tog sig en grogg eller två. Anitha var deppig men gjorde allt för att hålla humöret uppe och inte visa alltför mycket. Det kanske är bland de sista gångerna vi ses. Vem vet hur det blir sedan?

Klockan nio gick de ner till folkan där de snabbt kom in. Anitha dansade med olika killar och hade kul. Vid tio dök en kille upp som hon haft en fling med förut. Åke var grisbonde i Växbo. Till en början låtsades Anitha inte se honom. Han ringde ju aldrig mig som han lovade. Nä, jag struntar i honom. Åke är inte värd min uppmärksamhet. Till slut tyckte hon att allt blev så löjligt och smög bakom Åke för att sedan köra in händerna i sidorna på honom. Han hoppade högt och förklarade allvarligt att han varit upptagen med att träna och att det varit matcher hela veckan. Anitha satte på sig en barsk min, men brast i skratt och sade att hon förlät honom. ”Men jag var förbannad på dig, och besviken. Jag trodde att du var ärlig.” Åke fnyser lite, men ber inte om ursäkt och verkar inte speciellt intresserad av hennes sällskap, så Anitha rycker på axlarna och går iväg till dansgolvet. Lite senare kommer han fram till henne och lägger sina händer runt ansiktet, sedan kysser Åke henne djupt och hett och går iväg. När han går ut genom dörren formar han ”Jag ringer” med munnen och skickar en slängkyss. Ja, ja, vi får väl se hur det blir med det tänker Anitha och vänder sig lite röd om kinderna till sin kompis som sett alltihop. Skrattande går de tillbaka till baren.

Plötsligt kommer en kille fram till Anitha och plutar med munnen mot henne. ”Jag tycker du är söt och vill ha en puss av dig.” Hon avvärjer attacken och backar skrattande mot väggen. ”Nä du här blir inga pussar. Du är ju full som en alika.” Han lommar iväg mot en annan tjej och upprepar proceduren. Tjejerna iakttar fnissande hans attacker på offer efter offer och märker att discjockeyn spelar sista tryckarna. ”Skall vi smita iväg?” De går mot garderoben där de träffar två killkompisar som frågar om tjejerna vill ha skjuts. ”Tack gärna, vad gulligt!”

När Anitha går uppför trapporna till sin mormor känner hon att fötterna ljummar. Bootsen är dammiga av alla fötter som trampat över dem och det är underbart att låta tårna få fritt spelrum igen. Det dröjer inte många sekunder innan John Blund tagit med henne till drömmarnas land.

Dagen efter steg hon inte upp förrän kyrkklockan klämtade tio. Såååååå skönt! Anitha sträckte på sig som en katt. Soffan var lite hård, men dög för en natt då och då. Hon satte på sig jeansen och en tröja för att gå ut till sin mormor som satt ute i köket och rökte. ”God morgon, har du sovit gott?” Mormodern hostade till. ”Vad vill du ha till frukost?” Anitha plockade fram en tallrik och hällde fil med flingor i den. ”Vad tycker du? Gör jag rätt om jag flyttar? Jag är kär i Kase tror jag, men han beter sig så konstigt. Vi kanske aldrig ses om jag flyttar?” Hon rörde hetsigt i filen med skeden. ”Tänk om jag ångrar mig? Eller ännu värre, tänk om de ger mig sparken för att de inte trivs med mig?” Mormodern tog hennes hand i sin. ”Tänk noga över vad du vill, och bygg inte beslutet på kärleken till en kille. Det dräller av karlar därute, mister du en står dig tusen åter.” Hon öppnade njutningsfullt en Marabou mjölkchoklad som de delade på. Röken från den smala vita Marlborocigarretten slingrade sig uppåt mot det nikotingula taket och de smala brunbrända fingrarna höll ett fast tag runt fästet. Det permanentade tunna mörka håret stod åt alla håll och en ensam papiljott dinglade i nackhåret. ”Men jag förstår varför du tycker om Kase, han är en trevlig ung man.” Mormodern skrattade åt Anithas blossande kinder. ”Du hade kunnat förvarna mig innan du tog med honom hit bara. Jag blev lite förvånad när du inte låg ensam den där gången.” Hon tittade på klockan på den vita väggen. ”Snart kommer Alice och permanentar mig. När går din buss?” Anitha hoppade förskräckt upp från stolen så att den tippade med ett brak. ”Oj! Den åker om tio minuter, jag måste springa. Hon kramade om sin älskade mormor hårt och sprang ned till busstationen för att ta sig hemåt. Det långa mörka håret slog mot hennes rygg i takt med löpstegen, och under armarna bildades två mörka ringar. Den röda bussen drog precis igen dörrarna när hon anlände till den, och öppnades med ett suckande när Anitha knackade på dörren. ”Jag…skall…till…Myssje ” flämtade hon och lade fram pengarna det kostade. Chauffören skrattade till ”Ta det lugnt du, det är ingen brådska. Vi har flera minuter på oss.”

Efter tjugo minuters färd stod hon hemma på gården igen där det var full fart. ”Skynda dig och byt om. Vi skall hämta ett lass till om en liten stund och behöver din hjälp. Mamman knöt en färggrann skarf runt sitt hår och manade på Anitha med en handrörelse. ”Seså, skynda dig! Har du ätit någonting idag? Ta en macka innan du kommer ut så orkar du några timmar till. Vi äter när vi kommer hem. Förresten kan du väl ta med bananerna som ligger i fruktskålen.” Munnen gick i ett på mamman och under tiden som hon pratade tittade hon mot ladugården där en traktor kom körande. ”Nu kommer pappa. Skynda dig!” Anitha slängde i sig en av bananerna och lade resten i en plastpåse som hon rev fram från städskåpet. De satte sig på flaket och åkte till ladan där höet låg. Höet var precis så stickigt och kvalmigt som hon mindes det, och svetten rann både från ansikte och rygg innan de var klara. Det var på två sätt att jobba med jordbruket. Känslan att jobba med kroppen var jätteskön och euforin när man såg det man odlat gro var stor, men det var slitigt och mycket tungt. En jordbrukare är aldrig ledig från sitt jobb för en ko kan rymma eller bli sjuk. Anithas pappa jobbade heltid på elverket och kvällar, nätter och helger med jordbruket. Han var en så kallad månskensbonde som älskade det han gjorde även om det innebar ständig rörelse.

När de kom tillbaka ringde Anitha på några annonser om rum, men lyckades inte så bra. Mamman hade stått och lyssnat på samtalet med sammanbitna läppar. Min vackra mamma tänkte Anitha och undrade i sitt inre om hon skulle bli lika välbevarad som henne. Det kantiga ansiktet med höga kindknotor och två blå klarseende ögon hade knappt en rynka. Kroppen hade fått sina törnar och det syntes, men hon var inte kraftig som andra mammor Anitha mött och leendet som ofta glimmade till kunde säkert snärja karlar fortfarande. ”Du är vacker. Det vet du va? Jag hoppas att jag kommer att se ut som dig när jag blir äldre.” Mamman rodnade och smekte sin dotter över håret. ”Tack gumman. Det beror nog på goda gener för din mormor har inte många rynkor. Strunta i det där för idag. Nu har du försökt på flera ställen. Vi tittar på Barnen från frostmofjället istället. Den är urgammal och jag har sett den massor av gånger, men gråter lika mycket varje gång. Kom nu!” Anitha tittade på tidningarna med annons på annons om boende och suckade. ”Det skulle vara rätt skönt att bara slöa en stund, men…” Mamman greppade Anithas hand och drog henne med sig upp.

Det dröjde inte länge innan de satt och grät så att det skvalade. Den var ju så sorglig. Pappan skrattade överlägset och retade dem. ”Det är ju precis detta regissören är ute efter. Att ni skall gråta. Gud vad ni är lättlurade ni kvinnor.” Anitha tittade med rödsvullna ögon på sin pappa. ”Den är ju sorglig!” Hon grät ännu mer. De silverfärgade tårarna rann ned på tröjan och bildade våta mörka fläckar. ”Jag vet att det är film, men man tänker aldrig på det när man sitter framför teven. Jag blir helt inne i filmen.” Hon snöt sig i en servett som låg på bordet.

När filmen var slut och Anitha tvättat av ansiktet öppnade hon sin deklaration. När sidorna var ifyllda hoppade hon högt trallande in i sitt rum. Jag fixade det själv. Jippie! Matte är inte min starka sida, men efter idogt tänkande trillade polletten äntligen ned. Det kanske inte är så himla svårt ändå. Nu skall jag leta upp Jesper och krypa i säng. Anitha gick ut på bron och skrek det högsta hon kunde. ”JESPER!” inget glatt jamande hördes, och ingen katt kom rusande. Magen värkte av oro när hon tänkte på landsvägen där bilarna ibland körde som galningar. Stora timmerbilar passerade i full fart flera gånger per dag. ”Hoppas att inget hänt min lilla skrutt” Viskade Anitha för sig själv innan hon slöt ögonen och somnade.