Ja älsker däj ja kapitel 9

Telefonen ringde och Anitha hörde att någon svarade. En snabb blick på klockan visade att det var två timmar kvar innan de skulle åka. Vilken lång tid det tog att ta mig hem inatt. Jag är dödstrött! Det var inte många timmars sömn hon fått innan det var dags att kliva upp och packa det sista. En hård knackning på Anithas rumsdörr avbröt hennes tankar. ”Du har telefon.” Mannen stängde dörren med en smäll. I luren hade Anitha sin släkting Mia som bad om ursäkt för att hon inte hört av sig. ”Förlåt gumman, jag har faktiskt tappat bort ditt nummer. Letade som en galning igår när jag skulle ringa och berätta att jag inte kunde ses, men det var puts väck! Idag gick jag igenom telefonkatalogen och hittade din hyresvärds nummer. Vilken tur att han har ett så udda efternamn. Vad gjorde du igår? Var du hemma?” Anitha berättade om sin kväll och de avslutade samtalet med ett löfte om en träff senare. Mannen svepte då och då förbi henne i hallen som för att hålla koll på hur mycket hon pratade, men sade ingenting. Ett bistert uttryck fanns i hans ansikte och när hon plockade upp telefonluren igen för att ringa till sina föräldrar knep han ihop läpparna till ett smalt streck. Om och om igen drog mannen med handen över sitt gråsprängda hår och muttrade något ohörbart för sig själv. Efter några signaler svarade mamman. ”Hej! Jag skall fatta mig kort för min hyresvärd blir sur annars.” Anitha viskade det sista när hon hörde att han stökade i köket. ”Jag skall flytta igen.” Hon hörde Inger dra efter andan som att hon laddade för en diskussion. ”Lugn, jag flyttar lite närmare jobbet. Faktiskt bor tanten nästan granne med Metrobutiken.” Anitha sänkte rösten ytterligare innan hon fortsatte prata. ”Han är konstig mamma. Jag kan inte stanna här, och dessutom får jag eget rum på det andra stället. Jag måste sluta nu för vi skall åka.” Anitha mimade att hon var på väg åt mannen som kommit ut i hallen och pekat ut mot bilen, och avslutade samtalet.
Paavo skjutsade henne till Monika med bilen fylld till bristningsgränsen av resväskor och påsar, och efter ett kort adjö for han iväg.

”Jaha, då var det dags för nästa rum.” Klädesplagg efter klädesplagg packades upp och in i garderoben som snart var överfylld av färgglada tröjor och byxor. Skorna fick stå på garderobens översida och det som inte fick plats hamnade i en påse under sängen. Monica och hennes son Kenneth gjorde allt för att fixa till rummet till henne, och när de var klara hade de faktiskt lyckats göra det alldagliga rummet riktigt gulligt. Här kommer jag nog att trivas tänkte Anitha och tittade efter Monika som gick nedför trappan. Hon gömde dagboken under huvudkudden innan hon följde efter de andra.
”Vill du följa med till Tommys nya lägenhet? Det blir lite ensamt för dig att sitta här alldeles själv.” De stod i hallen när hon kom ned och Monika flyttade nervöst nycklarna i handen från den ena till den andra sidan om och om igen. ”Han bjuder på fika. Stod och bakade bullar när jag ringde.” Hon skrattade till och lade kärleksfullt armen runt sin son som stelt mottog rörelsen. ”Kom igen nu. När var det du skulle på bion med din kompis?” Anitha grubblade på hur hon skulle göra och valde till slut att följa med. ”Vi skall inte ses förrän ikväll, och då är vi ju tillbaka.”

De for iväg till Tommy som blev glatt överraskad av att se Anitha. ”Hej! Vad kul att du kommer.” Han lade sina armar runt henne och tryckte till. ” Ja som du ser bakar jag bullar.” Tröjan var full av vitt mjöl och det hade kommit smör på hans ena kind. Det mörka rufsiga håret stod åt alla håll. Han är ju riktigt söt tänkte hon och borstade instinktivt bort mjöldammet från hans tröja. ”Tack. Sätt dig ned skall du få en. Ni med förresten.” Tommy vände sig till sin mamma och bror som stod i ytterdörren med en massa flyttkartonger. ”Nu skall vi se om det smakar?” Han ställde fram ett fat med nybakta stora bullar och lyfte sedan in kartongerna för att ställa ned dem i köket med texten synlig mot sig. ”Hjälper ni mig att packa upp?”Monika skrattade. ”Det var ju därför vi kom hit. Jag bjöd med Anitha så hon skulle slippa sitta ensam. Hon hjälper säkert också till? Ellerhur?” Anitha nickade med munnen full av bulla.

Det kändes lite underligt att ta i en främmande killes saker och situationen tedde sig lite lustig för Anitha. ”Vart vill du ha de här?” I hennes famn låg t-shirts och kalsonger i en enda röra. ”Följ med här.” Han tog emot kläderna och slängde dem på sängen med urskuldande min. ”Jag tar det sedan när ni åkt.”

De blev kvar hos Tommy i flera timmar och Anitha missade bion som hon och Mia skulle ha gått på. Som tur var hade hon hennes telefonnummer i plånboken och kunde meddela att det blev inställt. ”Vi kan väl ta det en annan dag? Jag hinner inte in tills filmen börjar. Jag hjälper Tommy att packa upp sina saker.” Mia gäspade och drog in efter andan. ”Äh, det gör inget. Jag är skittrött och skall lägga mig tidigt. Vi hörs!”

När de väl återvände till huset var Anitha alltför trött för att göra någonting överhuvudtaget. Det blev sängläge med en bra bok istället. Hon trivdes redan bra och klumpen i magen av oro hade försvunnit.

Måndagen började med en god frukost, sedan gick hon ner till jobbet och blev där tills halv åtta. Det var kallt som attan inne i lokalerna eftersom hantverkarna öppnat nya ingången och den isande vinden fick fritt tillträde . Anitha behövde inte sitta i kassan, men jobbade både i charken och tog fram nya varor i butiken istället. Sida vid sida med Erik stod hon och sålde ost, korv och fisk till kunderna som uppskattade hans flirtande och med lätta steg gick vidare efter att ha spenderat pengar på lite lyxigare varianter av mat.

När Anitha kom hem till sitt nya boende var huset tomt, och hon slötittade på teven i vardagsrummet som fanns mellan sovrummen. Ögonen hade nästan ramlat ihop när hon väcktes av en bildörr som slog igen. Anitha sprang ned och mötte upp Monika som frågade om hon duschat. ”Nej, inte ännu.”Anitha tittade frågande på sin nya hyresvärd ”Hur så?” lade hon nyfiket till. ”Varför undrar du det?” Monika puffade håret med händerna innan hon med snipig mun talade om att Anitha absolut inte fick duscha på övervåningen eftersom det kostar för mycket att dra upp vattnet dit.
När Monika stängt badrumsdörren tog hon Anithas hand i sin och gick till nedervåningen där källardörren drogs upp på vid gavel. ”Kom får du se var du duschar.” Kvinnan ledde henne nedför trapporna.
När de kommit ned i det halvdunkla utrymmet fortsatte Monika längst in i lokalerna med snabba steg. Till slut stannade hon framför en gammal sned duschkabin som för länge sedan borde ha hamnat på tippen. En liten lampa som knappt gav något ljus satt över det blå handfatet som både var sprucket och skitigt. Anitha kände att golvet var iskallt och fasade redan för när hon skulle bli tvungen att gå över det med fuktiga bara fötter. Inom sig svor Anitha om och om igen på att söka med ljus och lykta efter något eget boende så fort hon kunde. Jag har ju kommit ur askan i elden tänkte hon och suckade djupt. Monica sade något och Anitha skakade av sig olusten för att lyssna på henne. ”Tänk på att inte använda för mycket vatten, och du MÅSTE komma ihåg att stänga av vattnet under tiden som du tvålar in dig.” Hon betonade ordet måste och spände blicken i sin inneboende.
När de gick uppför källartrappan lipade Anitha bakom ryggen åt Monica.

Dagarna gick i varandra med jobb och att bara vara.

Anitha fick ingen lön från KAS-jobbet på hunddagiset i Söderhamn och ekonomin började tryta. Efter många om och men slog hon en signal till kommunen som förvånat berättar att de inte fått hennes papper. ”Snälla rara du, kan inte du skicka dem omgående. Jag är pank som en kyrkråtta och hundarna pissar snart på mig.” Hon snurrade telefonsladden runt vristen tills sladden hotade att åka ur luren. ”Här är min nya adress.” Kvinnan på kommunkontoret lovade att skynda på ärendet och Anitha avslutade med att önska henne en trevlig dag.

En dag träffade Anitha en bekant nere i city som kände Kase och kunde visa nytagna foton på honom. På bilden hade han kortsnaggat hår och hon kände hur det högg till i magen av längtan. Gud vad jag saknar honom! Bilden satt kvar hela dagen på hennes näthinna och Stockholm kändes inte längre så perfekt.

På kvällen slog hon en signal till sina föräldrar för att berätta vad som hände och för att fråga hur de hade det där hemma. När Anitha lagt på luren var hon helt säker på en sak. Det var inte av längtan till sitt barndomshem som hon ville hem. Mamman hade berättat att de skottade säd ur förrådet för att kärra ut det till en container som skulle hämtas av en bonde som köpt alltihop. Jobb, jobb, jobb…inte en lugn stund. Precis så var det hemma i Hälsingland. Alltid!

En kort stund senare tedde sig livet ljusare igen när Mia och Anitha pratade om att ses till helgen. ”Då ses vi på lördag. Vad kul! Men du tappa inte bort mitt nummer igen. Det var så kymigt att gå ut själv. Jag var jättenervös och tänkte gå hem flera gånger.” Mia skrattade till och berättade att hon satt Anithas nummer i adressboken den här gången. ”En lapp är så himla lätt att tappa bort.” Klockan åtta på lördag vid Åhlens. Hejdå!”
Efter att hon skrivit flera sidor i dagboken plockade Anitha beslutsamt upp alla flyttkorten hon hade hämtat på postkontoret och satte sig ned i köket för att skriva på dem. Det blev en tjock packe som skulle skickas iväg dagen därpå.

På natten låg hon och tänkte på sin älskade Kase, och saknade honom. När Anitha blundade kunde hon förnimma hans doft och höra den hesa rösten säga orden hon älskade att höra. ”Jag älsker däj ja!” på härligt hudikmål.