TEMA Att gömma sig

”Jag är med barn.” Anitha sade orden snabbt innan hon hann ångra sig. Torbjörn skyggade tillbaka och drog sin hand över det korta nästan stubbade håret. De blå ögonen lyste av rädsla och misstro. ”Barn? Är du säker på att det är mitt?” Han satte sig en bit ifrån som för att markera ett avstånd. Anithas famn kändes tom och hon studerade killen framför sig noga, såg varje skiftning i hans ansikte och kände ilskan ticka som en tidinställd bomb i sitt bröst. ”Vadå mitt? Klart det är ditt. Jag har bara varit med dig.” Hon tittade ut genom det stora fönstret i sovrummet som hade en halvtrasig persienn. Små strålar av solsken smet in genom hålen där en bit gått sönder. Den solgula tapeten som alltid spred glädje inom henne, kändes tråkig och stel.


Det var i sovrummet de träffats mest. Tobbe ringde sena nätter och frågade om han fick komma upp, sedan hade de vansinnigt underbart sex resten av natten. När morgonen kom umgicks de som om de var ett par sedan länge, delade tidning och macka broderligt och systerligt. När han gick kände Anitha ett sug av längtan att allt skulle vara annorlunda, men sade aldrig något om sina tankar.

”Såå, vad säger du? Kan du tänka dig att bli pappa?” Hon skrattade till och lade handen på hans axel. ”Jag trodde definitivt inte att jag skulle bli mamma, men…” Anitha lämnade orden osagda och försökte febrilt fånga hans blick som gled undan gång på gång. Torbjörn reste sig upp, gick ut i hallen och knöt på sig sina kängor. Ryggen var stel och avvisande. ”Jag måste tänka…” Han gav Anitha en snabb puss på kinden innan han blixtrade av ett leende som kunde smälta järn. ”Vi hörs!”

När dörren stängts stod hon en lång stund alldeles stilla och bara stirrade på den. Hela hennes inre gjorde uppror och glädje blandades med osäkerhet.

En vecka senare försökte Anitha för hundrasjuttioelfte gången att ringa till Torbjörns mobil, och möttes av svararen som glatt meddelade. ”Hejsan! Du har kommit till Tobbe. Tala om vem du är så ringer jag upp så fort jag kan. Ha en bra dag!” Efter ett långt pip talade hon in meddelandet som nu borde ha kommit till honom ungefär lika många gånger. Tårarna rann på Anithas kinder när hon plötsligt kände en stark pinande värk från underlivet och något som rann. ”Vad i?” hon skyndade sig toaletten och såg att trosan var täckt av blod. Nu rann tårarna ännu intensivare och hon lade ned överkroppen mot sina lår. Sittande på toaletten slog hon Tobbes nummer och skrek i luren när svararen satte igång. ”Var i helvete är du? Varför gömmer du dig? Jag har troligtvis fått missfall så du kan krypa fram nu. Jävla skitstövel!” Hon torkade av sig och lade en extratjock binda i en ny trosa. Den gamla kramade hon ihop och slängde i papperskorgen.

Liggande på sängen ringde hon till sin väninna som tröstade. ”Det är inte säkert att det är missfall. Jag har läst att man ibland kan ha blödningar. Förresten…” Nettan var tyst en lång stund och harklade sig innan hon fortsatte. ”Är det inte bättre om du inte får barn. Tobbe verkar ju var en lika stor skitstövel vare sig han är pojkvän eller polis. Skit i honom.” Anitha låg tyst en lång stund medan allt Nettan sagt cirkulerade i hjärnkontoret. ”Jag måste till en barnmorska och kolla. Tänkte beställa tid imorgon.

Ytterligare en vecka förflöt utan att Tobbe hörde av sig. Under den tiden går Anitha till en barnmorska som krasst konstaterar. ” Visst är du gravid, men du har ett pågående missfall och måste få ut embryot. Jag har en tablett här som hjälper dig på nolltid. Medicinsk abort heter det.” I hennes hand låg en vit liten tablett. ”Svälj den och återkom imorgon.” Kvinnan lade tabletten i Anithas hand och reste sig upp för att hämta ett glas iskallt vatten som hon gav till henne.

När Anitha dagen efter gick ut från sjukhuset hade hon värk i magen och en stor svart sorg i sitt hjärta. Helgen kom, men hon hade ingen lust att gå ut och dansa. Den fysiska och psykiska smärtan var för stor. På natten drömde Anitha att en liten mörklockig pojke kom springande mot henne, och såg sig själv glädjestrålande böja sig ned för att ta upp honom medan hon ropade. ”Razmus, kom till mamma!” Svettig och totalt insnärjd i de vita lakanen vaknade Anitha när en skarp signal hördes.

”Mm Nitha.” Hon var trött och orkade knappt öppna ögonen. ”Hej! Det är Tobbe. Förlåt att jag inte hört av mig. Jag var tvungen att smälta det du sagt. Klart barnet är mitt. Gustaf har skällt ut mig flera gånger för att jag misstrodde dig. Förlåt!” Tystnaden var total i rummet. ”Det är över. Jag sade ju det på din telefon. Jag kom från sjukhuset i eftermiddags. Du hade ju kunnat stötta mig. Jävla skitstövel.”

Anitha slängde på luren och stängde av den, sedan lade hon sig i sängen och stirrade upp i taket medan tårar av ilska och sorg flödade.