TEMA Dagdrömmar

Zabine stirrade länge rätt in i väggen medan tankarna for i ett oorganiserat kaos i huvudet. ”Gumman, vill du ha mer yoghurt?” Mammans röst trängde knappt in i den lilla flickans konstruerade fantasivärld och bilderna hon hade framför sina oseende ögon stannade kvar en stund innan de långsamt försvann. Den lilla handen lades av misstag i den vita massan som innehöll ett och annat från fruktriket och hon hoppade till av förskräckelse när känslan av kyla etablerade sig till hjärnans känslocentrum. ”Zabine? Nej men vad gör du? Akta din fina klänning. Kom så skall jag torka av dig.”

Som en zombie räckte flickan fram handen och lät mamman torka bort yoghurten som täckte samtliga fingrar. Den vackra dagdrömmen hon nyss ramlat ur handlade som alltid om prinsessor och drakar.
Idag var Zabine i sin egen lilla värld en vacker prinsessa som likt Törnrosa fallit i hundraårig sömn, men i hennes fantasi blev alla sovande istället levande döda och gick omkring famlandes i luften. Storebrorsan hade i smyg visat sin film Frankenstein och rysande av spänning och olust hade barnen suttit hopkrupna tätt intill varandra i soffan med kudden nära ansiktet redo att användas.

I Zabines hjärna vävdes filmen ihop med tankarna om prinsessor och skapade livliga dagdrömmerier som hon inte ville tas ur. ”Zabine! Vakna upp nu!” Mamman skakade försiktigt på sin dotter och vände sig samtidigt till pappan i familjen. ”Jag förstår inte varför hon gör så här. Ögonen liksom försvinner. Titta på henne. Undrar om vi skall uppsöka en läkare?” Oron späddes på av att Zabine natt efter natt kom gråtande till föräldrarnas säng med orden. ”Han tar mig mamma, han tar mig.”

Pappa Bertil tittade på dottern och skrattade till ”Det är ingen fara, jag var likadan som barn. En riktig liten drömmare som höll mig ifrån andra barns lek. Ja, jag levde i min egen lilla värld. Vänta så skall du se att det försvinner. En vacker dag är hon sitt vanliga spralliga jag igen. Förresten så är hon ju inte alltid så här.”
Han stoppade ned ytterligare en skiva i brödrosten och tryckte ned den lilla vita plastspaken. ”Vill du ha bröd Zabine?” Pappan lade sin ena hand på dotterns huvud. ”Gumman? Vill du ha mer bröd?”

Plötsligt spratt flickan till och de dimmiga ögonen klarnade. ”Mm pappa jag är jättehungrig. Pappa? Kan inte du läsa en bok för mig ikväll?” Han tittade på sin dotter och kände något varmt i hjärtat. Det ovala ansiktet hade fortfarande det lilla barnets rundhet kvar, men man kunde ana ett vackert kvinnligt ansikte med höga kindknotor och mandelformade livliga ögon. Håret som en gång varit lockigt hade antagit en något slätare form, och den guldbruna färgen hade blivit nästan svart. ”Vet du hjärtat, det är nog precis det jag skall göra. Du och jag skall läsa en bok om en pojke som skrev dagbok om sina tankar. Han var faktiskt inte alls mycket äldre än dig. Ät upp maten nu så kryper vi i säng.”

När Zabine ätit klart ställde hon tallriken på diskbänken och gick till badrummet för att borsta tänderna. Blicken fastnade i spegeln och handen med borsten sjönk långsamt ned mot handfatet. En klick skum föll ned på klänningen och skapade en stor våt fläck. En film spelades upp i hennes inre där hon var hjältinnan och svärdet satt som gjutet i hennes hand. Den elaka häxan förvandlades till drake och spetsades av Zabine. Leende kom hon tillbaka till verkligheten och såg förtvivlad fläcken på bröstet. Med snabba rörelser krängde Zabine av sig kläderna och sprang iväg med dem till tvättkorgen där hon tryckte ned dem längst ned. ”Zabine?” Pappans röst ekade i huset och hon sprang honom till mötes. ”Där är du ju. Kom så lägger vi oss. Bara du och jag…”

En timme senare sov Zabine tungt. Nu existerade inga monster i hennes drömmar. Bara mjuka rosa moln omgivna av vänliga änglar som lekte tafatt.