TEMA Något uppmuntrande

”Ja Emma, ville du något?” Katrin sneglade på klockan som satt på väggen ovanför dörren. Skall den här lektionen aldrig ta slut. Undrar vad Stefan bjuder på för mat ikväll…om det nu blir någon träff. Han har ju undvikit mina frågor på sista tiden. Tänk om Stefan har tröttnat? Jag kanske varit för intensiv? Nä, jag blir nog aldrig gift, hamnar bergis på glasberget och får dö ensam. ”
Fröken?! Snälla kan du hjälpa mig.” Emmas röst tog Katrin tillbaka till nuet, och hon ställde sig på knä bredvid flickans bänk. ”Hur kan det talet plus det här bli så mycket? Jag fattar inte hur de tänker.” Emma tuggade frenetiskt och blåste då och då upp en stor bubbla som varje gång var nära att fastna i hennes hår som hängde fram över ansiktet. Katrin dolde noga sitt missnöje över flickans idoga idisslande och försökte att inte låta alltför irriterad när hon noggrant förklarade principerna i talet. Med ett avslutande och samtidigt frågande ”Okej?!” reste Katrin sig upp och tittade ut över klassen.

De ständiga bråkmakarna Olle och Emil var placerade långt ifrån varandra och kunde inte slå ihop sina ljusa huvuden och hitta på en massa bus som de brukade göra. Med ett leende gick hon till skrivbordet och satte sig ned. ”AJ! Vad i?” På stolen hade någon lagt en massa häftstift med spetsen uppåt, och eftersom Katrin var lite i sin egna lilla värld missade hon det helt och satte sig med en duns på dem. ”VEM?” Katrins röst var fylld av is och ögonen vandrade strängt över de unga ansiktena framför henne. ”VEM? Olle? Emil? Eller var det du Charlie?” Hon gick fram till bänkarna en efter en och spände sina turkosblå ögon i dem. Samtidigt drog hon ut de små stiften som fastnat i rumpan. ”Säger ni inte vem det var blir det kvarsittning för er allihop, och det vill ni ju inte.” Hon hade sänkt rösten några oktaver och nu var den len som en katts päls. ”Nå…?” Hon låtsades borsta bort något från katedern och satte sig med benen i kors på den. ”Det kan ju inte vara så roligt att tillbringa en eftermiddag i en skolsal som är fattig på syre och dessutom fruktansvärt omodern.”

Hon tittade sig runt i rummet och kände något drivande inom sig. ”Vet ni vad? Vi skall göra något riktigt bra idag. Vänta lite…”
Katrin sprang med lätta steg ned till rektor Hansson som satt på sitt rum iklädd sina hornbågade glasögon som säkert hade tjugo år på nacken. ”Hej! Jag undrar en sak? Är det okey om…?” Hon berättade vad hon ville göra och hur det antagligen skulle påverka ungdomarna. ”De blir säkert uppmuntrade att tillbringa mer tid i klassrummet, och kanske, kanske de tycker att projektet är roligt.” Katrin lade huvudet på sned och tittade med bedjande ögon på den äldre mannen som direkt blivit charmad av den lilla lärarinnans framfusighet. ”Ja, ja…det är nog på tiden att något händer. Prata med Jansson, så hjälper han dig.”

En halvtimme senare sprang Katrin tillbaka till klassrummet med två papperskassar fylld av en massa penslar, färgburkar och schabloner. Undrar hur mycket det finns kvar av klassrummet? Grabbarna har säkert stökat runt. Nåja, jag får väl hoppas att det inte är alltför jäkligt.


Som en virvelvind svepte hon in till ungdomarna som tappade hakan alldeles. Håret låg runt det lilla hjärtformade ansiktet som en gloria och ögonen lyste av busighet. ”Ni har fått kvarsittning allihop, och skall tillbringa eftermiddagen med att måla om det här tråkiga stället. Pia, du börjar. Jag vet att du är väldigt skicklig på att teckna. Du får fri framfart på väggarna och jag vill gärna att du samarbetar med Paalo eller Reeza som jag vet målar graffiti.” Paalo reste sig upp och lyfte gapande handen för att protestera, men insåg att det skulle vara bra mycket roligare att måla än att bara sitta och stirra i väggen eller bänken. ”Vad som helst?” Han gick fram till Katrin och greppade en av penslarna hon höll fram. ”Vad sägs om det här?” Paalo ritade med svart tusch en stor erigerad penis på den vita väggen.
Pia rodnade och tittade på Reeza. ”Du kan bättre än så. Jag har sett det du gjort i tunneln.” Katrin log försiktigt mot Reeza. ”Visa oss din talang vännen. Ge oss något vackert, något poetiskt.” Pia greppade en pensel och drog några smala gröna penseldrag som mynnade ut i en röd/gul vacker blomma. ”Bygg på den här.” Hon tog Reezas hand och lade den mot väggen. ”Ge mig ett konstverk som du kan vara stolt över.”
Katrin delade ut penslar till de andra och placerade dem med några meters avstånd runtom i rummet. ”Alla får måla vad de vill, men temat är lycka. Ni får gå när ni anser er klara.”

När klockan ringde tittade ungdomarna på varandra och skakade nästan omärkligt på huvudet. ”Ingen som vill sluta?” Katrin log mot rektorn som kikade in genom dörren. ”Vad tycks?” Han tittade först på Reezas första teckning och sade med hög röst att det såg för jäkligt ut, sedan fortsatte han vandra med blicken över rummet och möttes av gröna rankor fyllda av blommor i olika färger, och stora prunkande träd som gömde små lemurer och papegojor.
När han tittat en stund till såg han den svarta pantern som smygande låg på taket till en koja där ett par satt och kysstes. Fjärilar dansade runt på väggarna och girlanger i olika färger gick i vilda kringelikrokar från den övre till den undre sidan av väggen. Med stora röda bloddrypande färger hade någon av ungdomarna skrivit LOVE. De klara färgerna skrek mot honom. Rummet hade fått en varm atmosfär och eleverna log mot honom i spänd förväntan.

”Tar ni bort det där så är saken klar.” Rektor Hansson pekade mot den erigerade penisen. ”Ni är fantastiska! Vilken konst och vilken lärarinna ni har. Tack Katrin för att du gjort det här, och tack allihop för att ni hjälpt till. Jag tänkte bara tala om att det är dags att låsa skolan för dagen. Ni får gärna fortsätta imorgon.”

Eleverna droppade av en efter en efter att de gett Katrin en kram, och när hon sent omsider kom hem stod tallrikar framdukade på bordet och i sovrummet väntade Stefan lätt irriterad. ”Faan jag trodde aldrig du skulle komma hem. Du har lite kyligt i din lägenhet. Vi kanske skulle flytta ihop så jag kan värma dig?” Katrin lät kläderna glida av ett efter ett och lade sig bredvid honom med ett stort lyckligt leende. ”Jag har målat lycka.”