TEMA Något sårbart

”Änta på mäj” Med små krumma ben springer Hampuz över den gröna gräsmattan efter sin storasyster som skall till grannfrun och titta på kaninungar. Han har varit där förut, i vintras när snön låg i stora drivor runt husen, men nu har den smält bort och ersatts av mjukt härligt gräs som doftar sommar. De nya sandalerna tjippar lite och han funderar en kort sekund på att ta av dem, men inser att då hinner säkert systern gå ifrån honom. ”Änta Ine!” skriker han igen och försöker febrilt springa ifatt henne.

När de kommer till den smala grusvägen som går genom byn stannar plötsligt Zabine och tittar på brodern. ”Skynda dig, annars går jag själv!” Hon börjar gå igen och missar när brodern far i backen med en hård duns, men hör skriket ackompanjeras av högljudd gråt och modern som kommer rusande och ropar på henne med hög röst. ”Zabine! Lillebror har ramlat. Kan du inte hålla honom i handen istället.” Hon knäböjer vid sonens sida och trycker en servett mot hans mun som är fylld av grus och blod. ”Lilla, lilla hjärtat, hur gick det? Får mamma se? Gapa Hampuz.”
Tveksamt öppnar han gapet lite, lite. Tårarna gör svarta långa slingrande märken på kinderna och de gråa ögonen tittar på mamman i önskan att få tröst. Hon öppnar famnen för minstingen och tar vant fram en servett ur fickan. Den här gången blöder han inte så mycket, men hon tittar noga efter så att inte tänderna fått en smäll. ”Snuttjulle där, du får ta det lugnt på vägen. Att du aldrig lär dig…” Hampuz visar upp handen som fått ett otäckt jack där blod och grus blandats.
”Det blir inga kaniner idag. Vi måste in och tvätta av dig. Har du ont?” Han nickar och räcker upp armarna medan han med låg uppfodrande röst om och om igen vill bli buren. ”Bäja mamma! Bäja!” Skrattande tar hon upp honom, och han trycker sig tätt, tätt intill mamman. ”Ja älkaj dej mamma!” Med en varm känsla i magen och ett hjärta sprängfyllt av kärlek kramar hon hårt om sin lille son och bär in honom i huset. ”Jag älskar dig med gubben.”

Efter lite välling och omplåstring ligger han i soffan och sover. De långa svarta ögonfransarna vilar mot den blåslagna rispade huden och på läppen syns lite torkat blod. Handen vilar på magen tätt ihop med den andra.