TEMA sticka ut, stålbad, tyglad vrede

Om jag haft en enda liten aning om vad dagen skulle innebära hade jag dragit täcket över huvudet och stängt igen öronen. Men väckarklockans ilskna signal manade mig att stiga upp, och jag kände redan innan fötterna landat på mattan att idag var det inte min dag.


Min karriär som brottsling hade dalat betänkligt efter att jag träffat Sandra som var en helt vanlig tjej inflyttad från Norrland. Med sitt glada humör kunde hon till och med tämja en björn som väcktes ur sitt ide, och det pippiliknande utseendet gjorde så att hon sällan togs på allvar de få gånger hon blev arg. Sandra började dagen med att sjunga medan tandborsten roterade i munnen och skummet yrde, och på väg till jobbet tog hon små dubbelsteg av lycka att bara leva.

Det var förresten så vi möttes…

Jag kom ut från Berras våning och dunsade rätt in i Sandra som genast reste sig upp och skrattande försökte torka av sig den röda böljande klänningen hon bar. Mitt kaffe hade hamnat på hennes bröst och jag tyckte det hela var mycket pinsamt. ”Oj då! Så jag gör.” Mina örsnibbar blev röda och händerna darrade när jag mötte hennes blick. De var intensivt turkosgröna och det kändes som om jag sögs in i dem. ”Det gör inget, men du får bjuda mig på taxin hem.”

Vi umgicks dag och natt efter det, och polarna som ville ha mig med på en stöt som skulle ge en hel del pengar var mycket irriterade. När de ringde knäppte jag helt sonika av mobilen utan att svara.

Sandra var verkligen en tjej som stack ut från mängden, och hennes kläder liknade ingen annans. ”Jag syr dem själv för att ingen annan skall kunna köpa dem. Jag gillar att vara udda.” Hon slängde trotsigt med det långa röda håret och trots att hon gjorde allt för att tygla humöret glimtade jag då för första gången hennes ilska.

När jag gick till jobbet grubblade jag på hur jag skulle poppa ut den stora frågan. Förresten kanske hon inte ville? Jag var varken rik eller fattig, och hade ett hyfsat yttre som gjorde att jag aldrig haft speciellt stora problem att skaffa brudar, mina brudar led aldrig av några ekonomiska problem om man så säger.

Plötsligt bromsade en stor svart bil till invid mig. Genom den nedvevade rutan såg jag Herbert och Kalle som med stora fånflin vinkade åt mig att stanna cykeln. ”Såååååå du är kär?” Från baksätet hörde jag en röst jag inte kände igen. Den var sträv som av långvarigt rökande och lite hes som om han käkat krita till frukost. ”Mr Addams är mitt namn. Det är åt mig ni skall göra jobbet, och jag gillar inte folk som sviker…” Två sekunder senare låg jag på backen med en trasig cykel vid min sida.

Kalle slängde sig ur bilen och kastade in min något trasiga lekamen. ”Aj! Varför gör ni så? Kolla nu här vad ni gjort…” Jag drog med fingrarna över mitt knä och kände en flärp av tyget och att det ömmade på det. Mina fingrar var rödfärgade av blodet som rann. ”Faan också, de här byxorna var nya.”

En timme senare var mitt minsta bekymmer de trasiga byxorna. Hängande upp och ned över ett kar med något blankflytande stålgrått i skrek jag i falsett av skräck. På framsidan av byxorna syntes en mörk fläck och i mitt inre blåste en orkan av funderingar över livets skeenden och mitt liv med Sandra förbi.”Så här gör vi med svikare.” Mr Addams ropade till sig grabbarna efter att han satt mig i gungning. ”Fundera på hur du vill ha det.” Mitt huvud svepte bara några millimeter från en balk som var tänkt att hålla upp maskinen under. Varje gång jag klarade mig undan lovade jag mig själv att sluta min kriminella bana och bli sopbilschaffis som min salig far hade varit.

När allt blod samlat sig i skallen skapades ett enormt tryck, och armarna kändes som om jag dansat med en kaktus. Jag svimmade sekunden innan min kropp landade i det grå.