TEMA Ekonomiskt lättsinne forts. på gårdagens

Sandra hade levt i ett rus av både kärlek och ekonomiskt lättsinne under några månader och fick smärre panik när Robert plötsligt försvann från en dag till en annan. Hon hade aldrig ifrågasatt hans ord om att han jobbade som frilansande journalist och tyckte inte ens att Roberts nattjobbande var underligt.


När hon kom hem på kvällen och fann lägenheten lika tom som på morgonen plockade Sandra upp mobilen ur fickan och slog numret till honom. ”Hejsan! Du har hamnat hos Robban, tyvärr är jag lite upptagen, men slå en pling lite senare eller snacka lite.” Hon log genom tårarna när den välbekanta rösten hördes och drog med baksidan av handen över näsan innan hon pratade. ”Hej! Det är Sandra…Jag vill inte jaga dig eller så, men…” Hon lade handen över telefonens mikrofon och snyftade till. ”Jag saknar dig, puss.” Sandra slängde sig ned på sängen och grubblade intensivt på vad som kunde vara orsaken till Roberts frånvaro. Hade han någon annan? Gud skall veta att han var omtyckt av tjejer, och det var ju inte så underligt. Både kaxig och go samtidigt.

Det ljuslockiga ostyriga håret förstärkte känslan av en busunge och Sandra hade totalt förälskat sig i de vackra blå ögonen som omvälvdes av långa mörka ögonfransar. Hon drog bak håret till en hög tofs på huvudet för att sedan fläta det. Slutligen satte Sandra en knallrosa snodd runt ändtofsen. De röda ögonen baddades med lite vatten och hon tvättade av ansiktet, sedan klev hon beslutsamt i sina röda höga kängor och krängde på sig kavajen. ”Jag måste göra någonting.”

Några kvarter nedanför deras svängde hon in på en liten stig som mynnade ut i parken. Jag tar en lång skön promenad så är han säkert hemma när jag återvänder. Med långa vägvinnande steg trängde Sandra sig in i skogen ovetandes om att hon just i det ögonblicket hade en mans ögon på sig.

När Robert vaknade var han kall och täckt av en grå sörja. Vad i helvete?! Repet han hängt i låg bredvid honom fortfarande knutet runt hans fötter. Roberts kropp skakade av frossa och han förstod att någon måste ha räddat honom, men vem? ”Nu hade du tur.” Rösten kom högt ovanifrån och lät ung. ”Vad har du gjort för ont eftersom någon vill döda dig?” Robert spanade uppåt och mer anade än såg en vit gestalt högt, högt uppe i en kran. ”Du måste få av dig kläderna, vätskan är inte giftig…tror jag, men det är säkert både kallt och obehagligt.” Robert försökte säga något, men hade svårt att prata på grund av sitt huttrande. Tänderna klapprade samman som en envis kastanjett. Till slut fick han fram ett ord. ”Hjälp!”

Figuren klättrade långsamt nedåt tills han stod vid Roberts sida. ”Hej! Reza heter jag. Det är morfar som äger det här stället.” Han ställde sig på knä och hjälpte den andre av med kläderna plagg för plagg. ”Fryser du?” Robert nickade och lade de bara armarna i kors framför bröstet. ”Du får låna min jacka.” Reza lade jackan över axlarna på honom och reste sig sedan upp. ”Jag tror att morfar har extrakläder på kontoret, vänta lite.” Robert skrek till och pekade på sina fötter. ”Ja just ja, äh…vänta. Vi gör så här istället. Kan du resa på dig?” Robert nickade. ”Vi går in på omklädningsrummet och ställer dig i en dusch. Jag skall hämta en kniv.”

En halvtimme senare var Robert både ren och snyggt klädd om än i något för stor skjorta och byxa. Reza hade fått berättat för sig vad som hänt och blev lite rädd att de skulle återvända. ”Min bil står här utanför. Jag kör dig hem så får du gå till polisen. Förresten är säkert din flickvän orolig.” Fylld av frågor satte sig den mörkögda ynglingen vid ratten och körde hem mannen han hittat dinglande i ett rep. ”Får jag låna din mobil?” Robert sträckte fram handen och försökte att inte skynda på hans framfart i trafiken trots att det var svårt att låta bli. Reza log och sträckte fram det efterfrågade. ”Varsågod.” Robert slog de numera så välbekanta siffrorna till Sandra och grubblade på vad han skulle säga. Ett dygn hade ju gått utan att han haft någon möjlighet att ringa henne och förklara. Efter femton signaler lade han på. Sandra vägrade att ha telefonsvarare på mobilen och ansåg att om man inte kunde svara där då fick personen som sökte henne försöka senare igen.

När de klev in i lägenheten kände Robert doften av Sannas parfym och hittade hennes kläder slängda på sängen. De röda kängorna kavajen var borta så han antog att hon gått ut en sväng. ”Jag kommer nog att få pisk av henne när hon kommer hem. Hon hatar när man inte hör av sig.” Reza gick runt i lägenheten för att ta in vem mannen han räddat egentligen var. Robert kom fram till honom och lade händerna på hans axlar. ”Du har räddat mitt liv grabben. Jag är dig evigt tacksam.” Han tittade på fotot Reza höll i. ”Hon är kvinnan i mitt liv. The one and only forever. Jag tänkte fråga om hon vill gifta sig med mig, men…” Han avslutade aldrig meningen.

Just då gick Sandra lyckligt ovetandes om det pådrag av kriminella som följde hennes rörelser. Hon registrerade fåglarnas kvittrande och duvornas kuttranden, blommorna som precis banat sin väg genom jorden och löven som blygt fällde ut sina blad. Euforiskt drog hon in andan och höjde ansiktet mot den stekande vårsolen.
Repet som var spänt över stigen syntes inte förrän det drogs upp med ett illvilligt grin av Kalle som spurtat genom skogen med repet över axeln.