Tema Att bli upptäckt

”Sch! Väck inte mamma.” Razmus smög fram till sovrumsdörren och sköt försiktigt igen den. ”Så, nu kan vi fortsätta.” Lillebror Hampuz hade dragit fram en stol som han omständigt kröp upp på, och sträckte sig sedan uppåt. ”Hälp!” Hampuz tittade bedjande på sin storebror som steg upp bredvid honom. ”Det finns inga här. Mamma måste ha flyttat på dem.” Razmus hoppade ned med ett ljudligt ”Bump!” och öppnade skåpdörrarna en efter en. ”Var har hon lagt dem?”


Zabine kom in i köket nymornad och gnuggandes i ögonen. ”Vad gör ni?” Hampuz satte sin hand framför munnen och försökte göra som han sett sin bror göra. ”Ssss, mamma tover. Ratmuff å ja letaj kex.” Hampuz pekade på brodern och öppnade sedan skåpen som Razmus redan tittat i. ”Inge häl.” sade han och stängde dörren med en smäll för att snabbt öppna nästa och sticka in halva kroppen i det. ”Inte häl hellel.”

Zabine ställde sig bredbent på golvet framför Razmus och satte bestämt händerna i sidorna. ”Ni får inte äta kex ju. Det är därför mamma gömt dem.” Hon lutade på huvudet och kisade mot sina två pyjamasklädda bröder. ”Vi skall göra frukost till mamma. Det lovade vi ju henne igår. Varför börjar inte du duka istället?” Zabine tittade strängt på sin storebror.

Bakom sovrumsdörren vaknade jag och hörde hela konversationen. Jag var tvungen att hålla för munnen för att dölja skrattet som bubblade upp när orden nådde mig. Mina två kexmarodörer hade vägrat att äta frukost en lång tid, och till slut fann jag ut varför. De åt kex i mängder innan vi andra öppnat våra blå, och var då mätta när det var dags för frukost. Så nu hade jag noga gömt alla kexpaket långt upp i skåpet där de inte kunde nås av hungriga barn.

”God morgon älsklingar! Vad gör ni?” Hampuz slog i huvudet när han försökte skynda sig ut ur skåpet han just kollade, och Razmus såg mycket, mycket skyldig ut där han stod på stolen med armarna långt in i skåpet. Zabine tittade leende på dem och vände sig mot mig med kaxig min. ”Razmus och Hampuz letar efter kexen som du gömde igår.” Med häpen min tittar jag på min söta dotter. ”Gömde? Men? Hur?” Jag stammar och vet inte riktigt vart jag skall vända mig. ”Såg du det?” säger jag och kramar om henne. ”Och ändå säger du ingenting till dina bröder. Min duktiga lilla prinsessa.”

Hon tittar överlägset på dem och nickar instämmande. ”Mm, jag sade inget för att de skall äta frukost med oss. Det är så tråkigt när de inte sitter med oss på mornarna. Jag är hungrig nu. Kan vi inte äta?”

Efter den dagen förvarar jag kexen på ett annat ställe. Hemligt även för min kloka dotter.