TEMA Att sova

”Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo…” De fyra nästan jämnåriga barnen dansade runt, runt i ring, och tittade då och då med vaksamma ögon och kvillrande magar på ingången till grottan. Solens strålar smälte bort snön på träden, och små krokusar tittade upp i byns trädgårdar. Tjocka vinterjackor hade bytts ut till fleecetröjor och mössan glömts hemma.


På backen bredvid barnen låg vita lovikkavantar som färgats svartgråa av leran, och en efter en hamnade fleecejackorna där också. ”Hon är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock…” De tystnade några sekunder och tittade sig runt i skogsbrynet när ljudet av en kvist som bröts av nådde deras öron, sedan fortsatte leken. ”Men man kan dock. Henne aldrig tro.” Barnen stod blickstilla och vågade knappt andas. Till slut tog Jesper tag i Sunnivas hand och manade henne att sjunga. Han kände blodet forsa i kroppen av spänningen, och tittade på de andra. Andreas var högröd i ansiktet av ansträngningen, och den stora magen rörde sig när han andades. Annas flätor hade lösts upp och håret glänste som guld i solskenet.

De fyra barnen greppade varandras händer igen och började gå runt, runt i cirkel. Denna gång lite närmare öppningen. ”Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.” Andreas stannade tvärt. ”Vad löjligt egentligen. Alla ungar vet väl att björnen går i ide. Undrar om han som skrivit den kommer från stan? Pappa brukar säga att stadsbor är ovetande om det mesta i livet.” Jesper hyssjade honom. ”Håll snattran nu och sjung. Vi leker ju. Pratar du mer får du inte vara med.” Han puttade till Andreas så hårt att han föll omkull. ”Aj! Varför gör du så?” Andreas borstade av sig barren som fastnat på byxorna och tog hjälp av Sunniva för att komma upp. Hon tittade på Jesper med arg blick, men sade ingenting av rädsla för att inte få delta i den roliga och spännande leken. ”Sluta nu. Ställ upp er nu så kör vi vidare.”

De dansade runt och blev snart som i trans. Världen förvandlades till en snurrande karusell och färgerna gled i varandra. Fötterna blev blöta och svetten rann på deras ryggar. Fortare och fortare gick det medan höga gälla röster ekade i dalen.. ”BJÖRNEN SOVER, BJÖRNEN SOVER, I SITT LUGNA BO. HON ÄR INTE FARLIG, BARA MAN ÄR…”

Plötsligt for något brunt och stort ut från grottan och luften fylldes av barnskrik som fick blodet att isa sig. Björnhonan tittade sig runt efter att hon trampat ned Andreas som stod närmast grottans öppning. Ett dovt brummande hördes, och björnhonan attackerade plötsligt Sunniva som lade armarna över ansiktet för att försöka skydda sig. De spetsiga tänderna gled in i det unga köttet och slet en stor bit av armen med sig. Med ramen slog hon ned Jesper som chockat stod och såg på det som skedde, frusen i tiden och ögonblicket. Anna låg platt tryckt mot marken och vågade knappt andas av rädsla att tillkalla honans uppmärksamhet. Krasandet från Jespers huvud fick henne att må illa och kväljningen banade sig väg genom halsen. Så här hade ingen av barnen ens kunna föreställa sig att leken skulle sluta. Vår efter vår dansade de sin dans utanför björnhonans ide, men aldrig någonsin hade hon vaknat.

Anna kände den kalla nosen mot sitt ansikte och höll andan. Naglarna skar in i handflatorna och hon hörde tänderna slå mot varandra. Ljudet lockade björnhonan och hon lade sin ena ram på Annas rygg och körde in de skarpa klorna för att sedan vända flickans ansikte mot sig. Fundersamt tittade hon sig runt i gläntan som kantades av nyutslagna sälgknoppar. De stora träden såg ut som om de bugade mot barnen och de gråvita luddiga kattfötterna stod som en klar kontrast till blodet.