TEMA Fira forts. på gårdagens förvalta

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran. Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Elisa? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Elisa fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.” Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Elisa mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.

"För barnen skull, för barnens skull." Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.
Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Elisa väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.

Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma. ”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara. ”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.

Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.
”Skall vi gå in och fira.”

Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.
Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”