TEMA Hitta och snurra

När vi gick in genom ingången till Gröna lund kände jag en kort sekund rädsla över att någon av mina små skulle springa iväg på egna äventyr och inte hitta tillbaka till oss, men lugnades av Peter som tog Zabines tunna, smala hand i sin. Hampuz stack sin knubbiga barnahand i min och tittade uppfodrande på mig. ”Mamma gå!” Razmus stoppade något tvekande in sin i Ritas och hade svårt att inte skutta fram.


I samlad tropp åkte vi in på området som sakta vaknade upp och öppnade karusell efter karusell. Razmus pekade upphetsat på den ena attraktionen efter den andra och nästan hoppade av energi. Vi kan väl börja med att åka den där?” sade Rita och böjde sig ned mot Zabine som stod bredvid. ”Vill du åka med?” Zabine skakade sakta på huvudet. ”Nej, inte än. Jag väntar lite.” Hon ville känna in stället och jag skrattade för mig själv när jag såg henne blygt titta från den ena till den andra karusellen med sin hand tryggt i Peters. De ljusgrå mycket speciella ögonen lyste av förundran och längtan, men fötterna ville inte riktigt lämna tryggheten än. Zabine är så otroligt lik mig i sättet. Alltid lika försiktig när hon träffar på något nytt.

En kort stund senare åkte alla barnen omkring med Rita och Peter medan jag satte mig ned på en bänk och studerade folk. Korta, långa, tjocka, smala passerade de min bänk med glada uppspelta ungar som ropade på glass och mer karuseller. Ibland hördes tårar från barn som ännu inte passerat den magiska 1m-gränsen för att få lov att åka i de efterlängtade tågen och bilarna, men oftast hördes glada tjut som ackompanjerades av maskinernas tjoffanden och tjutanden.

Solen visade sig på en klarblå himmel, och jag tackade mitt smarta jag för att den snygga klänningen bytts ut till ett par sköna shorts och en luftig tunika. Flera människor mötte min blick med svetten rinnande i pannan och fläktade sig med innehållsförteckningen de fått vid ingången. Friska fläktar från vattnet intill kom då och då in över land, men på sidan med barnkaruseller är det ganska vindstilla.

Dagen kastade sig fram och min mage kurrade intensivt. Vi samlade ihop oss och kämpade oss uppför en lång backe som ändade i en restaurang som tog hutlösa 199:- för dagens rätt. Jag tittade igenom deras matlista och insåg att vi skulle få betala en förmögenhet för att mätta fyra barn och oss själva. ”Nej Peter, det här är för dyrt…nej fel. Det är vansinnigt dyrt, och helt onödigt. Vi letar vidare.” Han kastade en snabb blick på listan och skakade på huvudet. ”199 spänn för en simpel hamburgare, nä vi går härifrån.”

Vi tråcklade oss nedför backen och hittade en annan restaurang som tog 99:- för dagens rätt. Barnvagnen lämnade vi med viss skepsis utanför efter att ha länsat den på värdesaker som plånbok och glasögon. Barnen fick till sin stora lycka pannkaka, och vi andra åt bouef bourginon …bläh! Ingen höjdare alls. Det smakade underligt och konsistensen var illa, illa. Nåväl, lite mättare i magen fortsatte vi över till den vuxnare sidan av Grönan och möttes av stora monster till karuseller som kastade folk hit och dit samtidigt som de snurrade. Jag blev åksjuk bara av att titta på. Men Razmus drog iväg Rita och Peter medan jag och de andra stannade kvar vid vagnen. Zabine klagade på ont i magen och satte sig framför Hampuz. Vilken tur att det är en tvillingvagn. Lilleman såg trött ut och sov snart sött i sitt säte. Jag lade våra jackor som skydd för insyn och solskydd medan jag pratade med lilljäntan som började tackla av.

Razmus kom springande och skakade intensivt på huvudet när jag frågade om det var kul. ”Näe, jag tänkar INTE åka den igen. Den var äcklig!” Peter och Rita kommer skrattande och berättar att Vilda Musen som den hette inte fallit lilla herrn i smaken. Han hade blundat hårt under resan och krampaktigt kört naglarna i Ritas arm.


Vi fortsatte till tombolorna och vann både mjölkchoklad och gosedjur som lades på vagnen som började digna av alla kläder och saker. Som tröstpris fick barnen suddigum och två stycken jättefotbollar som jag förvisso gillade, men inte riktigt hade plats för.

Innan vi vid niotiden på kvällen trötta och ömfotade lämnade stället handlade vi en varsin jätteballong till barnen som fästes på vagnen. Nu såg jag knappt vart jag gick och fick gå försiktigt för att inte krocka med någon annan. Hampuz var trött så trött, och lilla gumman var bara en hopkramad liten trasa av energi. Peter bar Hampuz och Zabine fick krypa in i vagnen med en boll i famnen.

När vi några timmar senare förpassat oss hem per båt, gående och bil var barnen uttröttade och fick efter tandborstning gå till kojs.

I deras tycke hade midsommaraftonen varit deras bästa någonsin och ville gärna göra om det.

När sista ungen somnat satte jag mig framför datorn och skrev ett kapitel på min nya bok. Klockan hade passerat tre när jag väckte Peter som somnat framför teven.