TEMA Utsträckt tid

När man blir så här vansinnigt sjuk som jag just nu är flyger tankar om obotliga sjukdomar genom skallen. Att titta i en läkarbok gör att man får stora hispan, och rädslan jag gör allt för att hålla ifrån mig kopplar ett hårt grepp runt min kropp, och hotar att översvämma min stackars gungande hjärna.


På nätterna när alla sover ber jag ödet om och om igen att få utsträckt tid. Livet kan väl ändå inte sluta så här? Nu? Jag har ju så mycket jag vill göra. Till slut övermannar John Blund mig och tvingar in mig i djup drömlös sömn.

Min karl sätter namn på fasan en sen kväll när jag som vanligt ligger i soffan utan en chans att komma upp. ”Det kanske är cancer?” säger Peter med ledsen röst innan han går de få stegen in till vårt sovrum. Jag minns min mormor som dog med kroppen fylld av cancersvulster. Är det min tur nu? Många är de i vår släkt som slagit följe med herr Cancer och hand i hand med honom krypit ned i sin grav.

Positivt lagd som jag är vägrar jag ta ordet i min mun utan ser det hela som en prövning. Tanken att fästingsprutan orsakat det hela låter i mina öron mer troligt eftersom allt startade några dagar efter den olycksaliga dagen. Det här är något som går över! Punkt slut!

Varje morgon börjar med att jag försiktigt öppnar mina ögon, och försiktigt, försiktigt drar mig upp till sittande för att kolla dagsformen. Har jag en bra dag tar jag mig upp och kan kväljande ta mig till köket för att utfodra mina småttingar för att sedan tvinga i mig lite mat.

En dålig dag gungar hela världen oavbrutet, och illamåendet orsakar både ett och flera besök på toaletten. Barnen får klara sin frukost själva, och jag dirigerar mina småttingar från soffan med låg röst.

En månad med sjukdom i familjen har satt sina spår både på ekonomin och stämningen, men jag tror och hoppas att den snart ger med sig och jag får tillbaka mitt liv.