TEMA Stofil

”Da, da,da…seså maka på dig.” Med käppen sköt vår ålderstigna släkting Tore undan oss barn, och haltade fram till bordet för att dricka kaffet som mamma serverat. Jag hörde spridda delar av samtalet och som vanligt pratade han om döden. ”Jag vet nog varför ni bjuder hit mig…ni vill bara ha mina pengar när jag dör.” Han skrockade för sig själv och drog med den rynkiga, ådrade, brunfläckade handen över sitt glesa gråa hår.


Jag fascinerades av Tores ansikte som var täckt av massor av prickar i olika bruna nyanser och storlekar, och mamma berättade en gång för mig att de antagligen fanns där för att han alltid var ute i solen.

Tore lyfte av koppen från fatet och hällde kaffe på det som han sedan sörplade i sig. En liten sockerbit låg på kanten och smälte sakta ned under tiden som det becksvarta noggrant hemkokade kaffet försvann. ”Finns det mer månntro?” Sade han och plirade med sina mörka ögon på min mamma som snabbt reste sig upp för att gå till spisen. ”Klatsch!” Blixtsnabbt slog Tore henne i rumpan med käppen. ”Hörru du!” Mamma var lite röd i ansiktet, och jag såg att käkarna var spända. Hon tittade en lång stund på honom och gick sedan vidare. Skrockande tittade han helt öppet på henne uppifrån och ned. ”Du är en stilig stinta du Inger. Lennart har haft tur som hittat dig.”

Hon kom till bordet med kaffepannan i högsta hugg och tittade varnande på honom när han förflyttade handen mot käppen. ”Våga bara!?” Sade mamma med arg röst och vände rumpan bort ifrån Tore. Kakfatet blev snabbt länsat med god hjälp av oss barn, och när han omständigt reste sig höll vi oss på avstånd från honom. Några hårda slag i golvet med käppen, och sedan gick han ut till sin röda moped och knattrade iväg.