Tema Att tolerera

Så här i sommartid får barnen vara uppe lite längre på kvällarna, men tro för den skull inte att de sover längre. No, no…upp klockan sex och springa in till morsan som drömmer sköna drömmar. Studsa i sängen, bråka med syrran och lillebror. Hög volym, ALLDELES för hög. ”Jag är hungrig!”


Så det är bara att skrämma upp sin gamla kropp och utfodra de små liven. Efteråt har jag kvicknat till alldeles för mycket för att återgå till min skönhetssömn och drar på mig mina slitna jeansshorts och en bikiniöverdel för att placera mig i landet där ogräset och jag för en ojämn kamp. Jag har inte riktigt fattat varför jag aldrig vinner, men de tunna grässtråna och smörblommans köttiga tentakler liksom förökar sig katastrofalt fort och de gula visserligen vackra blommorna sticker upp sina huvuden där de inte alls hör hemma.

Solen bränner och vi äter glass och dricker saft i mängder medan dagarna tuffar på. Vardag som helgdag ägnar jag mig åt barnens väl och ve samtidigt som jag pysslar i vår stora trädgård.

När vi flyttade hit 2006 närde jag först en dröm om en perfekt trädgård, men har på vägen börjat tolerera många saker. Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra. Fruktträden får sig en avhyvling på våren, men sedan låter jag dem hållas och spreta åt öst och väst. På baksidan tillåter jag vresrosorna att sprida sig som de vill och har bara petat ned ett körsbärsträd och ett yttepyttelitet skott från en olvonbuske som jag hittade i Hälsingland. Lupinerna jag snodde frön från på framsidan har fått syskon på baksidan sedan jag med yviga gester i höstas kastade ut små blomägg.

Min älskade trädgård har bara en liten, liten nackdel. Den lockar min lilla femåriga tös att plocka blommorna som kommer upp.