TEMA Ett rekord

”Sjuttio centimeter…bra Emma, nu börjar det likna någonting.” Robert plockar upp den blankvita stången och placerar den på spikarna som sitter i de tjocka brädorna. ”Vågar du testa sjuttiofem centimeter? Eller?” Han drar med handen över skäggstubben som är silvergrå och designad. Det glesa håret på huvudet har fått gett vika för rakhyveln och är rött av solsveda. Svetten pärlar i pannan och mörka skuggor växer på linnet. ”Nå!?” Det hörs på rösten att han är irriterad och Emma skrapar med tån i gräsmattan medan hon tittar in genom köksfönstret där mamma står och tittar på. Kan hon inte stoppa honom? Varför gör hon inget? ”Kom igen nu gumman…det klarar du.” Robert drar i de dyra shortsen som är designade av Patrik Sjöberg som en gång var hans lagkamrat.


Emma tittar ännu en gång in mot köket innan hon nickar mot pappan och vinkar honom åt sidan. ”Flytta på dig då, men bli inte arg om jag river.” Emma vinklar in tummarna under resten av fingrarna. Med ena foten framför den andra står hon och väger några sekunder innan hon springer iväg. I ögonvrån registrerar Emma att pappan lagt armarna i kors och ser arg ut.

Likt en stolt antilop tar hon ansats inför hoppet och känner fötterna lätta från marken. Det freesbeliknande glidandet över stången slutar med en hård smäll när hon landar på gräsmattan, och tårarna är inte långt borta. Roberts ansikte är askgrått och gesterna yviga när han kommer gående. ”För i helvete Emma, vad tänker du med? Jag har ju sagt att ansatsen skall vara mjuk. Du såg ut som en skadeskjuten kråka, och landningen…” Han andas stötigt och flämtande. ”Jag skulle vilja säga att det var ett klart rekord av klumpighet. Vi slutar för idag, och prövar imorgon istället.” Robert lyfter hårdhänt upp Emma och borstar av henne gräset. När han når axlarna och slutligen ansiktet tar han med tummen och pekfingret runt ansiktet och trycker dem hårt in i den mjuka vävnaden. ”Du skall bli bäst Emma, bäst…och jag vet att du kan. Det är bara viljan som fattas.”

Hon skyndar sig in i sitt rum och rasar ihop i en hög innanför dörren. Snyftande drar hon till sig maskoten som sitter på stolen vid sängen och vänder den lilla rosa kaninen till sig. ”Jag vill inte hoppa. När skall han fatta det.”