TEMA Bagatell

Emma hörde Erling stöka runt på övervåningen när hon kom in i huset, och förstod att humöret inte var alltför gott. Hårda smällar av böcker som åkte i golvet, och odefinierbara ritschanden ekade nedför den gamla ektrappan som varit en av anledningarna till deras köp av huset. Hon satte sig suckande på nedersta trappsteget och lade huvudet i händerna. Hur skall jag berätta det för honom? Emma reste sig och lade plagg efter plagg i resväskan som stått gömd bakom dörren i hobbyrummet. Den var täckt av bilder från platser långt, långt bort och handtaget var tejpat med silvertejp.


Bestämda steg hördes i trappan och hon sköt snabbt in resväskan bakom dörren igen. ”Jag har städat. Faan Emma, det ser ut som en svinstia här. Städar du aldrig?” Snusen under den tjocka läppen rann och svarta små korn syntes på de vita ojämna tänderna. Hon kände den stickande nikotindoften och kväljdes lite. Han tog ytterligare ett steg närmare henne och lade händerna över de smala axlarna. ”Vad gör du om dagarna egentligen? Sitter vid datan förstår jag, och leker. Det ger ju ingenting…” Greppet blev hårdare och tummarna grävde sig in i det mjuka hullet. ”Författare?! Det är ju löljigt…” Munnen blev hård och de isblå ögonen glänste av ironi. ”Du kanske skulle börja tänka på att skaffa dig ett riktigt jobb. Det är ju ingen som vill läsa det du skrivit.”

Emma stod blickstilla och väntade på vändningen som hon visste skulle komma. Drog sakta upp händerna för att skydda sig mot knytnäven. ”Du lever på mig! Jag kan ge mig faan på att ni skrattar bakom min rygg. Du och dina fina lärda vänner som diskuterar skrivandets konst vid vårt bord på söndagskvällarna.” Erling sparkade till köksstolen bredvid Emma och förflyttade händerna till hennes midja. ”Men nu är det slut med det. Jag har eldat upp dina anteckningsböcker, röjt inne i biblioteket och datorn är undanstoppad. Från och med imorgon är du arbetssökande och skall anmäla dig hos arbetsförmedlingen.” Han slet till sig Emmas anteckningsbok som låg på köksbänken. ”Du kan skicka det här i soporna. All tid du lägger ned på skiten är förgäves.” På några sekunder förvandlade Erling boken till beståndsdelar. Din lilla djävul. Men nu är det slut med förtryckeri, slut på slag. Emma lade sig på knä och plockade upp bitarna en efter en, sedan reste hon sig upp, drog fram väskan och vände ryggen till Erling och gick.

I dörren vände hon sig om och tittade uppifrån och ned på honom med avsky. ”Du är en djävul i människokläder Erling, en förtryckare och elak, ogin man som nog mår bäst av att bo själv. Hursomhelst så lämnar jag dig nu. Det är bara en liten, liten bagatell som jag måste berätta för dig. Ett stort bokförlag ringde mig igår, och sade att de var mycket intresserade av mitt manus Silvermåne. Tills vidare bor jag hos mamma, men i framtiden blir det nog ett litet hus ute på landet.” Erling blev högröd i ansiktet och gick mot henne. ”Du din…”

Leende stod Emma och såg honom komma mot sig med knytnäven hårt tryckt mot handflatan. Ögonen var smala och en lodrät djup fåra syntes mellan dem. De köttiga läpparna var formade som ett lismande leende och kroppen lutade framåt.
Hon stoppade honom med handen och lade huvudet på sned. ”Om du låter mig gå struntar jag i att anmäla dig för polisen. Jag har fortfarande blåmärkena kvar.” Emma drog upp ärmen på tröjan och visade Erling lilasvarta märken på den smala, taniga armen. ”Maria har dokumenterat allt du gjort. Varje litet sår, varje knuff du tilldelat mig. Fotona fick de andra att spy.” Hon väntade några sekunder innan hon avfyrade sin sista triumf. ”Jag skall sitta i tv-soffan imorgon. Prata om mitt liv som författarinna. ”

Tillintetgjord sjönk Erling ned på stolen och tittade lamslaget på sin fru. Hur i helvete kunde hon ha rest sig så fort? Var hade hon hittat styrkan? Hennes ögon glänser. Var är den timida, blyga viol som jag gifte mig med? Har den här Amazonkvinnan alltid bott här?

”Gå då…bara gå…” Han viftade med ena handen och nästan skämdes över sin svaghet.