TEMA Belamrad

”Mm, det kan vi väl.” Med hjärtat fyllt av kärlek kröp jag så långt in i Arthurs famn som jag kunde. Lycklig över att äntligen ha mött mannen i mitt liv. Kärleken jag kände för honom var oändlig, och att han ville flytta ihop med mig skapade en vulkan av känslor. Den lilla nekande älvan på min axel viftade jag irriterat bort. Vad kunde vara bättre än bo med den man älskade? Vakna vid hans sida, och sitta kväll efter kväll framför teven hopslingrade till en varelse? Jag kände något motstridigt som argumenterade i min kärleksgrötade hjärna, och satte mig upp för att titta mig runt i rummet.
Min lägenhet var min borg. Den var inköpt för svarta pengar, och jag hade slitit extra för att ha råd att skaffa den. Renoveringen som följde var gjord av mig bara mig, och färgerna var valda med omsorg. Den häftiga svarta mycket speciella bokhyllan var belamrad med barnböcker och vanliga böcker. Mängder av faktalitteratur om allt möjligt låg härs och tvärs över de redan fyllda hyllorna som bågnade av tyngden. Sångböcker och djurböcker stod sida vid sida, tummade och välanvända.



När Arthur kom på besök första gången tittade han underligt, lite paniskt på mig. ”Men har du barn?” På knäna drog han ut bok efter bok som aldrig lästs. ”Vilka mängder…” Jag rodnade lite och visste inte riktigt vad jag skulle säga, och beslöt att tala om sanningen. ”Jag spar på vackert tecknade barnböcker. Kanske mina barn får dem…om jag nu får några. Hur som helst så älskar jag att läsa sagor.” Besöket slutade den gången med älskog och han tittade flera gånger beundrande på mig. ”Vilken speciell tjej du är. Jag har aldrig mött något liknande.” På natten läste jag en av mina egenskrivna dikter för honom, och sedan lyssnade vi på sagan som satt i cd-spelaren.



Den lilla lyan låg perfekt på söders höjder, och jag var överlycklig att ha fått förmånen att bo där. Grannarna var underbara och jag var ett välkänt ansikte på affärer och restauranger i kvarteret. Min pratgladhet gav mig ofta vänner som jag vinkade till när jag på min rosa cykel tog mig de fem kilometrarna till mitt jobb.

Mitt liv var perfekt, med eller utan kille, och tanken att Arthur skulle komma in i det både skrämde vettet ur mig och fick mig att le. ”Menar du det?” Orden väckte mig ur minneskarusellen som hjärnan just gett mig, och jag ryckte till. ”Vad då?” Han pussade mig på kinden och log med hela ansiktet medan ögonen glittrade. ”Flytta ihop förstås. Vill du det? Jag bor ju i andra hand och har svindyr hyra, och jag är ju ändå jämt här.” Han pussade på mig igen. ”Jag älskar dig så mycket…har aldrig känt så här någon gång förut. Vi har något speciellt.” En kall kåre löpte längs ryggraden och jag kände det som om han lade ett rep runt kroppen och virade det varv efter varv. ”Jag, jag, jag älskar dig också, men…” Där kom det, det lilla ordet som kunde förstöra så mycket.

Arthur ignorerade vad jag sagt och fortsatte entusiastiskt planeringen av sin flytt. ”Jag kan ställa min soffgrupp här, ja du vet den där stora härliga plyschgruppen i lejonfärg. Det kommer visserligen att bli trångt, men…” Han tittade sig runt i rummet. ”Du kan väl sälja iväg den där?” Arthur pekade på min väl insuttna något slitna fåtölj som var i klassiskt blå/vitt randigt. ”Och måste du verkligen ha alla böckerna framme?” Han betonade ordet alla. ”Du sade ju själv att barnböckerna är ett samlande, så då kan de väl ligga i lådor i källaren?” Jag såg framför mig översvämningar och förstörda böcker. ”Nej det går inte. Det finns inget källarlager.” Minen på honom var skeptisk, men han ryckte på axlarna och muttrade. ”Ja, ja…det löser sig.”

Plötsligt ställde han sig upp. ”Jag åker hem och packar. Det är väl lika bra att jag flyttar in direkt…förresten…måste vi ha ett solgult sovrum. Det sticker så i ögonen. Puss gumman, vi hörs ikväll.” Han krängde snabbt på sig skinnjackan jag gett honom. ”Älskar dig!”
Stegen nedför trappan tystnade efter en kort stund, och porten slogs igen med ett välkänt brak.
Fullständigt skräckslagen rusade jag ut på balkongen för att titta efter honom, och såg den lilla röda Fiaten backa ut från parkeringen och åka iväg efter en kort tutsignal.

Jag funderade en kort stund på att packa ihop mina saker och dra hem till Hälsingland, men insåg att det var barnsligt. Det var bara att inse att jag förlorat min frihet. Adjö med nattliga samtal från manliga vänner, adjö med möjligheten att gå när jag ville, och morsning och goodbye med det nattliga bokläsandet som redan idag fått begränsas när han kväll efter kväll ringde och ville komma över.
Min gymtid var nu det enda jag skulle få ha för mig själv, och som tur var hade Arthur inte minsta intresse av träning medan min kropp rasande krävde sin dagliga dos av muskelsmärta och solarium.

En vecka senare stod jag i mitt forna imperium, och betraktade resterna av det. Bokhyllorna hade fått en mörkbrun kompis som också var fylld av böcker, men även annat. Soffgruppen tog upp halva rummet, och teven hade fått pallas upp för att överhuvudtaget kunna ses. De få köksskåpen var knappt stängningsbara på grund av ölglas och kaffekoppar som beslutsamt tryckts in i det.

När Arthur burit in det sista drog han in mig i famnen och snusade mig i håret. ”Underbart! Jag älskar dig!” Jag vände mig om och tittade honom i ögonen. ”Jag älskar dig också, men…” Jag tog sats och sade orden jag burit på under flera dagar och nätter. ”Jag är rädd, nej fel…jag är fullständigt skräckslagen. Det här känns så underligt.” Han skrattade till och lade armarna runt mig. ”Jag har förstått det, men det är lugnt. Jag tänker inte låsa in dig. Du får träna hur mycket du vill, och till och med fortsätta ditt rännande på disco. Jag bryr mig inte…bara jag får vakna med dig varje morgon, och se ditt energiladdade leende, och somna med dig mitt i ett teveprogram.”

Något lättad gjorde jag mig fri och gick ut på balkongen där jag dukat upp vår första middag som sambos.