Så vad gör man när de grå börjar övermanna de mörka fordom vackert kastanjebruna stråna? Ger upp kampen och klipper håret kort? Eller envisas med att hävda sin ungdom och färga över de vackra silverfärgade stänken? Alla faser i livet då sorgen gästat vårt hus syntes klart och tydligt i mitt hår.
Frisörskan drar i de gråslitna testarna och berättar entusiastisk att hon minsann skulle kunna förvandla mig till en yngre kopia av mitt äldre jag. ”Det är bara att göra slingor i olika färger. Lura ögat helt enkelt.” Jag tittar in i spegeln och möts av en förvisso läckert solbränd medelålders tjej, men med gråstänk som accelererar i maxfart och rynkor i ansiktet här och där.
Mest framträdande av allt är den stora breda fåran mitt mellan ögonen. Sorgen över missfallen vi hade gång på gång var boven, och jag stör mig på vecket varje gång en spegel passeras. Det påminner mig om dagarna då livet var nattsvart. Alla oroliga nätter och dagar med döden på ena sidan och hoppet på den andra.
Skrattrynkorna runt ögonen däremot är bara en ständig påminnelse om all glädje jag gått igenom i livet. Alla gapskratt jag fått i mina älskade ungars närvaro. Varje rynka har sin historia och ger mitt ansikte karaktär.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
ja jag skulle vare sig vilja lyfta mej eller botuxa mej, livet måste få ha sin gång o man ska inte behöva skämmas över att ha levt.Bra inlägg!
SvaraRadera"Alla oroliga nätter och dagar med döden på ena sidan och hoppet på den andra."
SvaraRaderaVäl formulerat. Smärtsamt.
Oerhört rakt på sak och sann text. Brukar själv se alla ärren på min kropp (i provrumsljus ser jag ut som en dalmatiner) och tänka att detta är min historia. Mina stridsminnen. Skulle inte vilja mista ett enda av dem.
Mycket välskrivet och klokt.
SvaraRaderaBra skrivet om naturliga livsmärken. Tack för att jag fick läsa.
SvaraRadera