Varför i all världen blir det sådant rabalder i media när en kvinna väljer annorlunda än andra? Visst, karriären får vänta och köpet av ny bil får stå på vänt till framtiden, men behöver vi verkligen mer saker? Är det inte mer värt att lägga tid på sina små? Att umgås med dem och dela deras dagar istället för att i andrahand få höra om alla framsteg.
Många barnlediga berättar att de blir uttråkade när de är hemma och längtar tills de får börja jobba igen. Men hallå, skaffa inga barn då. Köp en katt istället som klarar sig själv. Barn är väl ingen accessoar som man kan lägga på undantag när de blir jobbiga. Något som tas fram till kvällen för att gullas med.
Efter sju underbara njutningsfulla år fyllda av barbies, lego, modellera, sandlåda och skrikande, geggiga barn kan jag bara säga en sak högt och tydligt. Gör allt, precis allt du kan för att få stanna hemma med dina små. Du kanske inte värderar det högt idag, men om några år ser du bara bakhuvudet av dem och undrar vart tiden tog vägen.
Kameran har gått het under åren, och i mitt huvud försöker jag registrera varje ord och rörelse för att sedan kunna ta fram det när jag blir gammal. Ett pärlande skratt som framkallats av fötternas första bekantskap med havet. Ett skrik av förtjusning när klossarna rasar ihop. Skräcken som kommer av barnets mardrömmar och min känsla i magen när de kryper tätt intill på natten. Blicken i oskyldiga livstörstande ögon som vill veta mer.
Barnen själva har talat om för mig att de älskar att ha mig hemma, och att det varit skönt att veta att jag finns här hemma väntandes på att deras dag skall ta slut på dagis och skola för att ersättas av hemmets trygga vrå.
Jag beundrar högt alla ensamma mammor och pappor som ror runt kapitel familj, och förstår om de måste få hjälp med barnen, men de andra…vad är deras ursäkt?
Välformulerat.
SvaraRaderaDessutom håller jag med dig till hundra procent (nej fel, 99. Tycker man ska ha två katter så inte katten blir ensam) och nu när min första kull är nästan vuxen ser jag det ännu tydligare än jag gjorde när de var små.
Inte ett enda kärringjävel, inga tonårsuppror, jag behöver aldrig undra var ungarna är. När de pratar om att åka till stan hoppas de att vi föräldrar hänger med för att det är roligare. I våras åkte tjejerna på konvent och tog med sig sin pappa.
Vi samsas och mår bra ihop.
Och så tittar jag på andra ... de med ny bil och välskötta hus ... som pratar om att de inte känner sina barn längre, inte vet vilka de umgås med, inte förstår deras musik, säger saker som "de är gulliga tills de blir sex år, sen är det kört" - herre min skapare vad jag är glad att vi valde som vi valde.
Hemmafru (eller hemmaman för all del, vi har testat det också) borde vara ett betalt yrke. Samhället skulle spara massor i minskad vandalism, minskade ungdomsbrott, minskad alkoholism ...
Men då heter det "kvinnofälla". Jag blev kallad "könsförrädare" av en kollega för att jag inte hade barnen på dagis - trots att det var maken som var hemma med dem.
Ursäkta svadan. Bara så skönt att inte vara ensam om en "knäpp" idé.
Jag håller oxå med men tyvärr var jag gift med en missbrukare som alltid kom i första hand för att det skulle vara lugnt hemma. Jag gjorde så gott jag kunde, jobbade men inte med någon glädje. Jag tycker man missar mkt när man säjer att det är en kvinnofälla el dyl att vara hemma. Jag har massor av funderingar runt det här med jämnlikhet o kön osv men nu är jag på jobbet så hinner inte mer. Men inlägget var bra!
SvaraRaderaMycket bra och precis vad det handlar om. Jag är lyckligt lottad att jag har friveckor. Ester är med mig hela tiden. jag har lite ångest inför skolstarten nu till hösten. Men i sex års är det ju inte skolplikt så då kan jag stjäla henne lite då och bland.
SvaraRaderaBra bra