TEMA Något akut

”NEEEEEEEJ! MAMMMMMMA! HJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLPPPPPP!”


Jag kastar ifrån mig spaden jag håller i, springer det snabbaste jag kan, tar trappan i ett enda jättesteg och är beredd på det värsta när jag nästan flyger in i Razmus rum. ”MAAAAAMMMMMMAAAAA!” Tårarna sprutar på honom, och han ser förtvivlad ut. ”Han bara ddddddööööööörrrrr!”

Suckande inser jag att skriket beror på ett tevespel. Adrenalinet pumpar i kroppen, och hjärtats snabba klappande lugnar ned sig successivt. ”Men Razmus, du skrämmer ju livet ur mig.” Fortfarande darrig och med huvudet fyllt av bilder sätter jag mig ned på den lilla växasängen som agerar spelsoffa tillsvidare och rycker åt mig kontrollen. ”Du får inte skrämmas sådär, jag var helt säker på att något hänt.” Han tittar på mig med sina oskyldiga barnaögon och säger uppbragt. ”Men mamma, det är akut. Batman har fastnat, och Robin kan inte få lös honom, och bovarna kommer där.” Han pekar med fingret på två legogubbar på skärmen som närmar sig stackars Batman och Robin som ser desperata ut. Skrattande trycker jag på nollan och Robin stackaren dör om och om igen. Till slut trycker jag helt sonika på off-knappen och sonen skriker ”NNNNEEEEEJJJJJ!” så att huset skakar.

”Eftersom jag är helt rudis på spel gubben är det ingen ide att jag ens försöker. Man blir ju bara arg.” Sonens ansikte har antagit en rödaktig ton och han sparkar på kuddarna i sängen. ”Snacka om onödig energi.” lägger jag mumlande till och startar upp spelet igen, men väljer bort att fortsätta där jag var. Razmus är topp tunnor rasande. ”Du är nog världens dummaste morsa. Jag tycker inte om dig!” Demonstrativt vänder han mig ryggen och lägger armarna i kors framför sin spensliga kropp. ”Fattar du inte att man måste skrika. Det är ju det som är meningen.” Razmus spänner ögonen i mig och darrar i hela kroppen av känslor som vill ut. Tårarna rinner på kinderna och ljudvolymen är så hög att hundarna smyger ut ur rummet. ”Jag hatar dig!” Väser han och sparkar på sängsidorna.

På teven har spelet satt igång igen, och jag manövrerar gubbarna bäst jag kan. I min värld saknas totalt engagemanget att sitta framför en skärm. Jag har aldrig förstått, och förstår inte nyttan av att bli engagerad på det viset som barnen blir. ”Sådär, nu kan du spela igen. Men skrik inte är du snäll. Kan du inte spela sansat stänger jag av den.” Razmus rycker till sig kontrollen och torkar ilsket tårarna. ”Nu får jag ju börja från början.” Jag tittar på min lille son och säger bevekande. ”Då lär du dig hur man spelar. Är det inte det du vill?” Han skakar på huvudet och slår med handen mot det med öppen handflata. ”Du fattar ju ingenting.”

Jag lämnar min son djupt inne i Batmans och Robins värld och går ut i trädgården igen. Med händerna djupt nere i jorden och fjärilar som fladdrar runt öronen funderar jag på varför barn så lätt anammar allt nytt som kommer, men hittar ingen annan förklaring än massmedias reklam, och kompisars påtryckningar.