TEMA Att stå ut

”Iiaaahhh! EN ORM! Lenny kom fort! Ta med dig en spade.” Kvinnan som skrek var iklädd shorts och tunna remsandaler med klack. Med händerna högt över huvudet kallade hon till sig mannen som stod på behörigt avstånd där gräset var kortklippt. ”Men Lenny kom då! Jag måste ta död på odjuret!” Kvinnan kände sig nästan hypnotiserad av ormens blick. Den låg alldeles blickstilla, hopringlad, redo att försvara sig. Väsandet från det brunsvarta djuret hördes ända till mannen som kände att han darrade i benen. ”Smyg därifrån istället.” Viskande försökte han övertala sin fru att låta ormen vara ifred.


Hon hade nästan blivit besatt av att döda ormar sedan attacken ute vid stenarna på landet. Den gången bar hon stövlar, och enda minnet av incidenten var två svarta små prickar på några millimeters avstånd, men hennes hat till de slingrande kräken var svart som kol efter den dagen.

Lenny tittade på frun som dragit upp mungiporna likt en morrning, och det röda vanligen välfriserade håret som stod på ända. ”Mia? Du…”Han sträckte ut handen mot henne i luften som en vädjan, men kunde omöjligt nå henne.

Ormen bestämde sig plötsligt för att ringla iväg, och försvann in i vresrosen. ”Vilken mes du är!” Mia spottade ut orden. ”Varför kom du inte med spaden? De skall dö, varenda en.” Hon gick genom gräset som nådde henne till låren. ”Fattar du inte att de är farliga? Tänk om den bitit mig?” Mia stampade med fötterna när hon kom ut på barmark igen, och borstade bort några insekter som misstagit benen för träd. ”Jag måste ta livet av dem innan de skadar någon.”

Med bestämda steg gick hon bort till bilen, öppnade bakluckan och plockade ut en spade. ”Nu skall han dö!” Lenny tog ett hårt tag om Mias handled. ”Du måste söka för det här. Prata med någon som kan hjälpa dig. Mia lilla, du har dödat fem ormar den här sommaren.” Han släppte henne med en djup suck. ”Jag står inte ut längre. Det gör så ont i mig att se din skräck, men ormar är nyttiga och rensar bort råttor. Snälla?” Lenny lade ihop händerna och såg bedjande ut. ”Kan du inte stoppa ditt korståg nu? Det här är vansinne.” Han tog spaden ur hennes hand och lade in den i bilen igen. ”Du måste prata med en psykolog. En dag möter du en aggressiv orm och råkar illa ut.” Han skakade olustigt på sig. ”Hur som helst måste det här få ett slut. Det är inte rätt.” Lenny plockade fram bilnycklarna ur fickan och hoppade in. ”Jag åker hem nu. Bestäm dig för hur du vill ha det.” Han startade och började sakta backa ut på landsvägen.

Mia stod en lång stund och tittade på sina tomma händer. Tankarna virvlade som en centrifug i huvudet och hon kände en begynnande migrän etablera sig från nacken och uppåt. De karakteristiska pickningarna i tinningen blev ihärdigare, och ihärdigare. Mia tittade mot snåret av vresros och undrade om hon kanske skulle gå dit igen. De vackra blommorna skulle passa perfekt till den nya rosarutiga duken hon hade gömt i garderoben bland allt annat hon stulit. Suckande gick hon mot bilen. ”Jag kommer.” Sade Mia med låg röst och kände sig som ett övergivet barn. Lenny var hennes fasta punkt i livet. Med sin enkla syn på livet, och säkra framtoning var han en trygg klippa.

”Mia?!” Han vevade ned bilfönstret och ropade på Mia som stod och stirrade med tom blick på backen. ”Kommer du?” Han backade ytterligare några meter. ”Mia?”

När bilen stod ute på landsvägen ryckte Mia till och rusade efter. ”Lenny…förlåt. Det är något jag måste tala om…”