Fyra syskon

Inatt skrev jag den här novellen. Det fanns en början på den som jag skrev för några veckor sedan, och fortsättningen gav sig själv s.a.s

Fyra syskon

Jag hörde redan i trappan att kvällen skulle bli tuff. Stegen var långsamma och de slitna skorna drogs efter golvet. Pappa hostade en lång stund och man kunde nästan se framför sig hur han stod dubbelvikt därute. Cigaretterna skulle säkert ta livet av honom en dag, men inte ännu. Tyvärr…

När dörren låstes upp sprang jag och gömde mig i garderoben i vårt rum, redo att hålla för öronen när han satte igång. Syskonen klämde in sig jämte mig och vi fick knappt igen den vita pärlspontade dörren för att fötterna kikade ut. Lillasyster Ella var bara två år och förstod inte allvaret när storasyrran om och om igen hyssjade hennes prat.
Rebecka var lillgammal och tog på sig ansvaret för oss syskon när mamma gav upp. Förresten, mamma kanske inte gav upp, bara satte oss på undantag en stund.

”Göm er i garderoben när han kommer. Spriten förmörkar er pappas sinne och det är bäst om ni varken syns eller hörs. Jag ropar när han somnat och kusten är klar igen.” Så sade hon innan det rödfärgade förklädet åkte på och dörren till sovrummet stängdes.

”Tora! Var är du kärring?” Pappas röst var grov liksom han själv och den avbröts då och då av hostandet som kom från de svarta lungorna.

”Det är rökningen som gör det.” sade tant Ingrid när de var på besök sist, och plockade upp en vit näsduk ur handväskan för att torka näsan. ”Du kommer att dö i cancer en dag.” Hon lade försiktigt handen på hans breda axel.

Pappa är gammal sjöman och kan spela gitarr som ingen annan. När han är på gott humör brukar vi plocka ned den från väggen och be honom spela något för oss. Evert Taube är en gubbe som tydligen inspirerar pappa, för han brukar sjunga sånger som är skrivna av honom. ”Det här ungar har Evert skrivit när han var i Havanna.” säger han och börjar sjunga om en tant som sitter i ett fönster och ropar åt en gubbe. Jag har aldrig förstått varför hon gör det, men pappa brukar le konstigt när han sjunger.

Nerifrån köket hör vi röster som stegras i höjd ordentligt, och jag håller min syster Linas hand hårt, hårt. Vi kan inte urskilja vad de säger exakt, men Rebecka som sitter längst ut gråter sammanbitet. Plötsligt säger lillstintan med hög röst att hon är kissnödig och börjar resa sig upp. ”Ella kissa nu!” säger hon och drar i mina kläder för att på så sätt få bättre stöd. Jag och Rebecka tittar på varandra och ruskar på huvudet.

”Nej Ella, sätt dig igen. Du får kissa i blöjan idag.” Jag försöker trycka ned henne, och motsträvigt sätter sig lillflickan och visar en surmulen min som får oss andra att skratta. ”Inte loligt alls!” Ella sätter de smala armarna i kors och drar ihop ögonbrynen.

Plötsligt låter det som ett pistolskott därnere, och vi hör ett högt skrik på hjälp.
När vi allihop på samma gång panikartat skall ut ur garderoben fastnar vi med kropparna i dörröppningen. Skriket fortsätter och jag känner paniken stegra sig i mitt inre. Svärande kommer Rebecka loss först och störtar nedför trappan utan att egentligen nudda stegen. Hon flyger ned.

När vi andra kommer till köket sitter Rebecka gråtande på golvet i köket med mammas huvud i knäet. Mammas ögon är slutna och en tunn rännil av blod rinner från pannan. En liten bit därifrån ligger pappa med stirrande ögon och på golvet under kroppen växer en stor pöl av blod.
”Är, är, är hon död?” Stammande tittar jag på mammas blåslagna ansikte och försöker se om hon rör ögonlocken. De är stilla som två sjöar utan bris. Rebecka lägger två fingrar över hennes handled och försöker känna några pulsslag, men skakar på huvudet.
”Nej, hon lever, men jag vet inte vart skottet tagit. Hon kan ju ha inre blödningar.” Rebecka tittar olyckligt på mig.”Vi skulle ha stannat kvar hos henne. Jag har så dåligt samvete Anna. Vi skulle stannat kvar.”
Åttaåriga Sara och lilla Ella stod i dörröppningen och vågade inte gå in. Stora blanka silverglänsande tårar rann nedför deras kinder, och de var vita i ansiktet.
”Jag ringer polisen och ambulansen.” Plötsligt fick Sara liv och sprang till hallen där hon lyfte luren och slog siffrorna mamma lärt henne.

Vi andra försökte dra bort Ella från scenen, men hon var förstenad i chock och ögonens svarta pupiller täckte det vita. Till slut lyfte jag helt sonika upp lillasyster och gick in i vardagsrummet där jag lade ned henne på soffan. Pappas död var en lättnad för oss allihop, för hans nattliga räder bland oss barn hade blivit frekventare för var månad. Stackars Rebecka var värst utsatt.

När ambulansen hämtade mamma försökte vi få kontakt med henne, men misslyckades. Det vackra ansiktet var sönderslaget till oigenkännlighet och poliserna fick bända pistolen ur händerna.
Pappas kropp täcktes snabbt över av en polisman som sedan tog sig an lilla Ella som fortfarande var i chock.

”Har ni några släktingar som ni kan bo hos? Ni kan ju inte bo här.” Kvinnan som pratade fick mig att hoppa till eftersom rösten var spöklikt lik mammas. ”Jag kommer från socialen och skall hjälpa er.” Hon plockade upp några papper ur handväskan och lade dem på det ljusa köksbordet. ”Kan du läsa vad det står?” Kvinnan lade armen runt Rebecka och lyfte upp Ella i famnen när hon kom fram till mig. Den lilla krängde fram och tillbaka under tystnad och tittade bedjande på mig. Till slut lyfte jag ned Ella och drog in henne i min famn. Vi grät lågt och lyssnade på vad kvinnan sade.
Lockarna på huvudet guppade som en massa av röda vågor och jag kunde se att håret som växte ut var grått vid rötterna. I min hjärna snurrade orden jag ville säga men inte kom ut, och när Sara stammande frågade det jag tänkt suckade jag av lättnad.

Kvinnan plockade upp mobiltelefonen och slog några siffror. Hon vände sig bort ifrån oss när hon pratade, men jag urskiljde orden illa och nedsövd. När samtalet var slut slog hon ihop telefonen och tittade medlidsamt på oss. ”Er mamma är mycket illa skadad, men läkarna jobbar hårt för att hjälpa henne. Hur många syskon är ni egentligen?” Kvinnan tittade sig runt. Rebecka mötte stoiskt blicken och höll Saras hand i sin ena hand och min i den andra. Ella klamrade sig likt en människa i nöd runt halsen på mig och vägrade släppa greppet.
”Vi är fyra. Fick du något besked om mamma?” Rebeckas röst var hes av rörelse och jag såg att hon sträckte upp hakan och bet ihop.

Ännu en kvinna kom in i huset och presenterade sig som Mette. ”Jag är psykolog och skall hjälpa er komma iväg till ett jourhem. Tyvärr måste ni skiljas åt inatt eftersom familjen du skall till…” Hon vände sig till Rebecka och log. ”De kan tyvärr bara ta två av er, och vill helst ha de äldsta. Men du får träffa syskonen om några dagar, jag lovar. Hon bläddrade i papperen och såg fundersam ut. ”Småbarnen får åka till ett tillfälligt jourhem som ligger några mil härifrån.”
Rebecka höll min hand så hårt att det blev blodstopp i den. Ella lättade på greppet runt min hals och kurade istället in sig i famnen på mig. Ansiktet var fortfarande vitt av chock, men ögonen var normala igen och hon slappnade av i kroppen.
”Ella tova häl.” När hon sagt meningen vände hon sig mot min hals igen och grät. ”Ella älkal Anna å de andja.” Psykologen tittade sorgset på henne. ”Lilla, lilla hjärtat. Ni kan inte stanna här. Det finns ingen som kan ta hand om er. Ella vände sig häftigt om och spottade ut orden. ”Vi kan ta hant om oss sälva, tå de tå. Mamma tovel bala jämt.” Hon lade handen på Saras axel. ”Sala! Belätta.”
Jag tittade bedjande på Ella. ”Gumman, tyst nu. Du gör det bara värre.” Psykologen märkte att de andra blev spända. ”Nej, jag vill höra mer Ella. Varför har ni klarat er själva? Er mamma bod…jag menar bor väl här?” Vi tittade på varandra och vred olustigt på oss. ”Jo…men…” Sara Drar med fingrarna över byxan samtidigt som hon tittar ned i backen. ”Mamma är sjuk ofta, och då hjälps vi åt med småsyskonen jag och Rebecka.”

Sara tittar hjälpsökande på oss och jag steg fram. ”Förlåt, men…varför kan vi inte bo hos våra släktingar? Jag vände mig till Rebecka och blinkade med ena ögat. ”Minns du faster Milly och farbror Kaj? De kanske kan ta hand om oss några veckor?
Ella tittar från den ena till den andra, och jag varnar henne med blicken. Hon tar ett djupt andetag för att tala om att vi inte alls har några släktingar, men tystnar när jag lägger fingret för munnen. Jag skakar sakta på huvudet och nickar mot Sara. ”Du minns väl också somrarna vi tillbringade där? De har ju ett jättehus och har säkert plats för oss. Minns du var mamma förvarar alla telefonnummer?” Jag skjuter Ella mot Sara och reser mig upp. ”Vänta lite så skall jag hämta numret. Ni kan väl hjälpa till med att leta mammas lilla svarta bok? Jag tror att numret står i den.”
Rebecka reser sig och drar med Sara som tagit ett fast grepp om Ellas hand. ”Ja då går det fortare. Är det okej?” Sara vänder sig till kvinnorna som står och diskuterar. Psykologen nickar och fortsätter sedan att prata.

Vi går upp till övervåningen och jag lotsar dem snabbt till fönstret i mitt rum. ”Hämta skor i era garderober så ses vi här, men skynda er…” Jag tystnar och lyssnar nedåt. ”De kommer snart att undra var vi tog vägen. ”Ella, kom nu skall vi leka en lek…” Jag går in i lillasysters rum och nappar till mig första bästa tröja och byxa som jag ser, sedan öppnar jag försiktigt garderoben och tar ut ett par skor. Ella protesterar högljutt. ”Ja vill ha de rota! Ja gillal inte de däl.” Snabbt som ögat får hon en hand över munnen. ”Sch! Du vill väl inte hamna på barnhem? Jag plockar fram de rosa skorna bara du är tyst. Ella älskling, du måste vara tyst. Vi leker ju tysta leken minns du väl?” När hon drar igen dörren knarrar den till och jag kryper skräckslaget ihop när någon ropar till nere på nedervåningen. Ella har svårt att sitta stilla, men ser att de andra som kommit in i rummet också hukar sig ned, och faller till föga.

Efter några sekunders väntan reser vi oss upp och Sara öppnar fönstret försiktigt. ”Det är högt Anna, jättehögt…kan Ella?” Hon avslutar inte meningen bara nickar åt lillsyrrans håll. Ella har hittat mina kritor och sätter sig ned på golvet med ett av mina block. ”Ella lita nu.” Jag böjer mig över henne och drar försiktigt upp min älskade syster. ”Lilla gumman, inte nu. Kom nu så leker vi kurragömma. Poliserna får inte se oss, då blir vi tagna och leken är slut. Tyst älskling.” En efter en tar vi oss ned på gräsmattan med hjälp av stegen som jag har ställd mot fönstret ifall jag vill gå ut på kvällen när mamma och pappa sover.
Ella är bland de första som går ned, eller…går…hm…Sara får mer eller mindre lyfta ned henne, och jag är livrädd att hon skall skrika som bara hon kan. Pappa brukar skrattande säga att Ella är familjens siren, och det är nog vad jag också skulle vilja kalla henne. Ljudet är obeskrivligt högt och skär i öronen som om man använder en vass kniv. Som tur är verkar Ella hålla truten idag. Och med ögonen fulla av tårar skickar jag en slängkyss och gör ett v-märke i luften.

När vi landat på gräsmattan som är täckt av nattfrost hyssjar jag ned Sara som pratar med intensivt med Rebecka några meter från fönstret. ”Sch! Tysta ni två. Vi måste komma härifrån. Skynda er.” Viskande manar jag på mina syskon och lyfter upp lillgumman i famnen. Ella är trött och de blå ögonen ramlar nästan ihop. Hon är tung och jag grubblar på hur jag skall orka bära henne. ”Jesper har lärt mig köra bil.” Rebecka säger pojkvännens namn med det där speciella mjuka sättet som betyder att hon är kär. ”Han och jag har övat nästan varje gång vi setts.”
Jag känner svetten rinna i nacken, och armarna nästan domnar av tyngden. ”Vågar du köra pappas bil?” viskar jag och rättar till Ellas huvud som trillar ned från min axel. ”Hon sover.” Rebecka pekar ivrigt mot tomten bredvid vår när hon ser att pappa ställt bilen hos gubben Olsson som vanligt. ”Vilken tur! Men hur får vi tag i nyckeln?”

Jag tecknar åt Sara att sätta sig ned och lägger den snarkande Ella i hennes famn, sedan viftar jag till mig Rebecka. ”Pappa var full ikväll. Han kanske glömde nyckeln i?” Hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet och grimaserar. ”Javisst, och himlen är gul. Vi kollar om du vill, men jag tvivlar.” Smygande tar vi oss in till grannens tomt och ser poliser gå runt i vårt hus. Bilen är slarvigt inkörd och hjulen står halvvägs på gräsmattan. Fnittrande hukar vi oss och smyger vidare.
När Rebecka kommer fram till bilen skriker hon till. ”Den är i! Anna skynda dig!” Hon tar sig för munnen och tittar runt i mörkret. ”Förlåt…jag blev så ivrig.” Vi öppnar dörren försiktigt, försiktigt och jag tycker alla ljud är som dynamitsmällar i mina öron. ”Sch!”

När vi satt oss i bilen, lirkar Rebecka med ratten ett tag innan hon får ur rattlåset. Med ett mjukt spinnande drar bilen igång, och Rebecka backar ut bilen från parkeringen. Hon trevar efter lyset, men jag lägger handen på hennes hand och hindrar henne. ”Inte än. Vänta.” Rebecka lägger i en växel och rullar sakta fram på vägen mot syrrorna. ”Skynda er…vi måste iväg snabbt.” Jag går ur bilen och lyfter upp Ella för att lägga henne över de andras knän. ”En liten stund bara…vi måste härifrån.”
När Rebecka sätter igång lyktorna rycker jag förskräckt till, och fnissar högt…
De andra stämmer in och snart sitter vi allihop och gapskrattar i bilen. Tårarna rinner och skrattet går över till gråt. ”Vart skall vi?” säger Rebecka och torkar ansiktet med baksidan av ärmen. Hon sätter igång blinkersen när vi svänger ut på stora vägen, och växlar stötigt upp ett hack. Bilen hoppar och skuttar innan den bestämmer sig för att lyda sin unga förare.

”Jag vet faktiskt inte. Jag har inte en enda aning.” säger jag och fortsätter skrattgråta.