TEMA Något minimalt

”Sch! Ni får bara viska här inne.” Jag tog min lilla dotter i ena handen, och sonen i den andra, sedan gick vi in i lokalen. Barnen tittade sig storögt runt i rummet där maskiner plingade oupphörligt, och larmsignaler ljöd med jämna mellanrum. ”Där borta.” Jag pekade på den lilla plastlådan som hade fått ett tygskynke i blått fastsatt över sig. ”

Zabine tittade skyggt på kvinnorna som satt vid de små sängarna med minimala barn som var alltför små för att klara världen. Maskiner puffade och stånkade. ”Mamma?” Hon lutade sig mot mig när jag tog upp vår sistfödde. Zabine knuffade på brorsan och viskade något i hans öra. Han stötte tillbaka och viskade något i hennes, och de skrattade. Jag låtsades inte höra och lade deras lillebror på skötbordet för att byta blöja på honom. Försiktigt vecklade jag upp den lilla blöjan som trots att den var för prematurbebisar var några storlekar för stor. Zabine ställde sig tyst vid min sida. ”Mamma? Varför har han så liten snopp? Kan han pinka med den där?” Som direkt svar på hennes fråga visade den lille krabaten vad han kunde. ”Ha, ha…ja du gumman. Han kan ge svar på tal han.” Skrattande torkade jag hjälpligt bort kisset som kommit på hennes klänning och höll samtidigt en hand på min skrynklige, enormt spinkiga son. Jag hörde kvinnorna runtom i rummet fnissa.”

Sådär stumpan, vill du hjälpa till med blöjan? Du får vara väldigt försiktig så att du inte river honom med naglarna. Han skulle egentligen varit kvar i magen på mamma, men fick bråttom ut liksom de andra barnen här inne. Nu måste de få syre och värme för att överleva. Med ena handen höll jag i slangarna som genomborrade kroppen på Hampuz och med den andra försökte jag med hjälp av lillstumpan sätta på honom blöjan.
Razmus stod intill oss och tittade på den nya familjemedlemmen som ännu kändes lite främmande. Långt inne i hjärtat kände han stolthet.
Nu var han storebror till två syskon.