En manuspilots helt vanliga vardag

Fredag, älskade fredag…
Vaknar upp strax innan mobillarmet startar upp och skyndar mig att stänga av det. Hampuz och Zabine ligger med armarna runt varandra och snarkar högt.
Fnissande går jag till barnens rum och väcker Razzel som gnuggar sig i ögonen en lång stund innan han säger något överhuvudtaget.
Efter frukosten försöker jag få barnen att sätta på sig skorna med blandat resultat. Lilleman vill fixa det själv och sätter på sig skorna på fel fot innan jag får tillåtelse att hjälpa honom.
När barnen lämnats av rattar jag vidare till skolan och drar fram datorn ur väskan för att skriva dagens skrivpuff.

Skoldagen handlar idag om automatskrift och vi får i uppdrag att bara skriva ur oss utan att tänka.
En halvtimme senare läser jag skrattande mitt halvt scizofrena utkast och skrattar ännu mer när Kurt säger att vi skall göra ett manus av härligheten. Du hittar texten i nästa inlägg.

Det är med blandade känslor vi läser upp texterna vi skrivit för varandra, och resultatet är häpnadsväckande bra hos vissa av oss.

Dagens film var Pianot och nära slutet på den grät jag så att det skvalade trots att jag mycket väl visste att det ”bara” var en film. I ett crescendo av känslor rusar jag upp när den slutar för att skynda mig till dagiset och hämta mina älskade ungar. Som vanligt är de nästan sista barnen som hämtas, och mitt dåliga samvete får sig en törn igen. Det är så himla synd att mamma och pappa bor så långt bort. Tror att barnen saknar dem också.

Peter mötte upp på dagiset och tillsammans åkte vi till pizzerian och käkade för att sedan ÄNTLIGEN åka hem.