TEMA Något som försvinner

Med tilltagande ålder märker jag en mycket positiv grej med mig själv
Nästan allt som skrämt mig ter sig idag inte lika farligt. Idag går jag emot det jag förut lämnat av rädsla, och för mig själv mumlar jag mantrat ”Det jag inte kan dö av är inte heller farligt.”

Som liten hatade jag att vara i stora sällskap och gömde mig bakom mammas kjolar så länge jag kunde. Blygheten gjorde mig stum och röd av förlägenhet.
Idag trycker jag bak alla känslor och stiger fram med handen lyft i syfte att hälsa på det jag fruktar mest. En okänd människa.

Nu när vi läser om Monomyten av Joseph Campbell blir det lite aha-känsla. Vi får lära oss att man blir sin egen inre hjälte när man går emot det som skrämmer, och att det stärker självkänslan.

För vart tionde år som gått har jag ökat min cirkel av skyddande självförtroende och försöker att varje år stå emot en av mina rädslor. Successivt har jag betat av dem en efter en, och står nu inför en av de värsta fienderna. Mörkrädslan…

Att gå ut i mörkret paralyserar min kropp totalt, och jag förvandlas till en skakande klump av rädsla. Allt runtomkring mig förvandlas till monster, grymma mördare, vargar och stora elaka råttor som vill skada mig. Ingen rim och reson finns i det jag snabbt spelar upp i hjärnan, och det enda som finns i mitt medvetande är orden. ”SPRING! SPRING HÄRIFRÅN! AKTA DIG!”
Det slutar oftast med att jag snabbt skyndar mig in (Om jag överhuvudtaget vågade gå utanför dörren) och låser dörren noga.

Är det någon därute som känner igen sig?