TEMA Grus

”Den är min!” Skrikande springer jag med håven i högsta hugg efter den fladdrande insekten som jag aldrig förut sett, i alla fall inte mer än på bild. Den svarta kroppen accentueras så vackert av det gula bandet runt ytterkanten på vingarna, och den är mycket, mycket större än alla andra fjärilar. ”Det är en Sorgmantel, fattar du? En Sorgmantel…” Maria ser lite sur ut när jag springer iväg, hon hade så gärna velat hitta en sådan själv. Att fånga en sorgmantel måste nog räknas till det absolut finaste man kan hitta.

Den gamla grusvägens småstenar rullar iväg när jag springer, och mina sandaler följer med. Med ett högt skrik av smärta ramlar jag framstupa och slår upp stora sår på knäna. Blodet rinner och små korn av grus sitter fast i de blödande såren. Haltande och storgråtande tar jag mig med hjälp av Maria hemåt och slänger mig in i mammas tröstande famn. ”Men vad i all världen har du sysslat med? Lilla, lilla gumman.” Maria ställer fjärilshåven som pappa tillverkat till mig vid sidan av trappan och förklarar vad som hänt. ”Vi träffade på en Sorgmantel och Anitha försökte fånga den, men halkade.

Några veckor senare var sårskorporna fyllda av var och gjorde ont så ont. Pappa Lennart vet råd och tar resolut fram en morakniv som han bränner i en eldslåga, sedan karvar han försiktigt bort varet på knäna ett efter ett och lägger på en stark descifinerande salva för att stoppa infektionen. Med tårarna rinnande nedför kinderna och ansiktet hopsnört av smärta tittar jag på knäet och bestämmer mig för att aldrig, aldrig mer använda sandaler när jag springer.