Tvillingsjälar filmmanus

MAGNUS (50+) står på flygplatsen med fötterna ivrigt stampande av nervositet. Ögonen är nästan turkosblå och lyser av en inre glöd som gör att människor hajjar till när de möter hans blick. Han bär vit kostym med en lila ros i bröstfickan, och det röda lockiga håret spretar trots idoga försök att tämja det åt alla håll. Han drar upp luggen som faller ned i ansiktet gång på gång.

INT. - Flygplatsens vänthall

MAGNUS

(Mumlande)

Attans också!

En KVINNA (35) bredvid MAGNUS, ler och flirtar med honom utan framgång. Hon ställer sig närmare honom och tittar honom intensivt in i ögonen. MAGNUS flyttar sig några steg och ställer sig på tå för att se utgången bättre.

INT. - FLYGPLAN

MADELEINE (50+) reser sig från sittplatsen i planet och börjar ta sig utåt. Hon är klädd i en vit tunn muslinklänning som är översållad av vackra spetsar. Det röda håret har tvingats bakåt av ett tjockt vitt diadem och naglarna lyser blodröda. I håret har hon stuckit in en lila ros. Ansiktet är hjärtformat och tunna rynkor syns vid munnen och ögonen. Med turkosblå ögon ler hon mot flygvärdinnan och nickar innan hon kliver ut på landgången.

Med små trippande steg tar hon sig genom gången och ut till terminalen. Tittar man närmare på hennes händer ser man att de om och om igen dras samman.

INT. - terminalen

Hon stannar till för att hämta sin röda väska och stöter till en MAN (30+) klädd i jeans, jeansjacka och blå tennisskor.

MADELEINE

Oj! Ursäkta...det var inte meningen att knuffa till dig.

MAN

Det är lugnt.

MADELEINE

Jag är så nervös för jag skall träffa en man jag brevväxlat med i nästan ett år. Vi är...

MAN

Du, jag måste gå nu. Ha det bra!

Mannen sprang iväg med väskan dinglande på axeln.

INT. - TOALETTEN

MADELEINE tar sin väska och trippar iväg till toaletten som är precis sådär småäcklig som flygplatstoaletter brukar vara. En massa papper ligger på golvet, och i toaletten simmar en sörja av gamla bindor, skit och blod.

Hon tittar sig i spegeln som är sprucken från kant till kant och sätter blomman på plats som börjat glida ur.

MADELEINE

(Vänd mot spegeln)

Urrk! Usch vad äckligt!

Undrar om jag verkligen gör rätt? Jag kanske skall strunta i det här och åka hem igen? Behålla minnet av Magnus som det är nu. Vi skulle kanske bett varandra om ett foto ändå? Varför måste jag vara så romantisk? Det enda jag vet om honom är att han är lärare och bor i en stad som heter Sundsvall.

Hon öppnar en liten vit handväska som hon bär på och tar upp ett blått litet brev som är veckat och trasigt både här och där. Ögonen glittrar när MADELEINE läser det, och hon drar sakta med fingret över raderna.

Plötsligt viker MADELEINE snabbt ihop brevet och lägger det tillbaka i väskan, sedan puffar hon till ärmarna på klänningen en sista gång och kliver ut.

INT. - FLYGPLATSENS VÄNTHALL

Magnus är nervös och rör sig ideligen i en liten cirkel. Han drar händerna över håret om och om igen och rättar till den lila blomman som redan börjar sloka.

Ut från passkontrollen väller massor av människor i olika åldrar och kulörer, men ingen som den han väntar på.

MAGNUS

Hon har bergis struntat i att komma. Jag är sååååå lurad. ja vad kan man förvänta sig när vi aldrig träffats. Hon kanske t.o.m är härinne, men inte vill ge sig tillkänna.

Han tittar sig runt, men ser ingen som han kan tänka sig kan vara Madeleine. En rödhårig kvinna klädd i vitt borde inte vara svårt att hitta. Magnus torkar av sig i pannan där svettdroppar brutit fram.

Kvinnan bredvid honom ler om igen och ställer sig närmare honom. Han ler besvärat och tittar mot passkontrollen.

KVINNAN

Väntar du på någon särskild?

Kvinnan lägger handen på hans axel och ler. Hon lutar sig framåt så att bröstens rundning framträder i urringningen och blinkar förföriskt med ögonen.

MAGNUS

Ja, jag väntar på min käresta. Eller hur skall jag säga...Vi känner inte varandra, men gör det ändå. Jag älskar henne, men vet inte hur hon ser ut. Bara att hon äger en gård i Sussex där hon haft uppfödning av hästar, och att hon älskar skogen. Det känns som att vi är tvillingsjälar. Madeleine har haft en kärlekslös barndom med sin mor, och jag har haft samma sak med min far.

KVINNAN

Lyckost henne. Du verkar vara en härlig man och dina ögon är förunderligt vackra. Men jag skall inte störa längre. Du kan väl ringa mig om hon inte skulle dyka upp?

Hon öppnar handväskan och tar upp ett visitkort som är täckt av gardenior och ett namn skrivet i vacker skrivstil.

Med sänkt blick ger hon honom det, och försvinner från platsen med klapprande klackar och svängande höfter.

INT. - passkontrollen

MADELEINE bär med lätthet sin resväska och skyndar sig mot passkontrollen där en man klädd i svart keps tar emot hennes pass, stämplar det och efter en kort nick avfärdar henne.

PASSKONTROLLANT

Nästa!

INT. - FLYGPLATSENS VÄNTHALL

När Madeleine går ut genom kontrollen känner hon omedelbart ögonen att hennes uppenbarelse drar till sig blickar, och ler rodnande. Madeleine ser lite dimmigt eftersom hon har de ack så välbehövliga glasögonen hängande runt halsen. Fumlande försöker hon få på sig dem och fastnar i det långa håret med ena skalmen. Resväskan ramlar omkull och hon sätter sig ned på knä för att både försöka dra ur glasögonen och resa resväskan. Hon hör steg bakom sig, men dröjer med att vända sig om.

Magnus ögon har äntligen hittat sitt mål och ser Madeleine komma. Undrande ser han henne stanna och sätta sig på knä.

Han beslutar sig för att gå fram.

MAGNUS

(frågande)

Madeleine?

INT. - FLYGPLATSENS VÄNTHALL

MADELEINE vänder sig sakta om med darrande händer.

Chockad ser hon en manlig kopia av sin spegelbild stå framför henne och le.

Hon ställer sig upp med en frågande chockad min i ansiktet och försöker hitta rösten, men får inte fram ett ord.

Ansiktet är vitt som ett lakan, och de turkosblå ögonen blir snabbt fyllda av tårar.

MADELEINE

(Stammar)

Men? Hur? Varför?

MAGNUS

(Stammar)

Hur...hur...hur är det möjligt?

Madeleine

Du har ju samma hår som jag, och ögonen...de är ju identiska.

Varför sade du inget?

MAGNUS

Vad skulle jag säga? Det finns massor av rödhåriga män med blå ögon i världen...och kvinnor med förresten. Hur kan det bli så här?

MADELEINE

Vi är tvillingar Magnus...något annat kan det inte vara. Men...du bor ju här...och jag...jag bor ju i Sussex.

Magnus lägger armen runt Madeleine och för henne mot parkeringen.

MAGNUS

Vi åker hem till mig och pratar. Här kan vi inte stå. Kom!

INT. - taxi

Hand i hand tar de en taxi hemåt medan de under tystnad betraktar varandra. Magnus drar med handen över Madeleines kind och torkar bort tårarna som aldrig slutar rinna.

INT. - LÄGENHET

Lägenheten är fylld av blommor och en stor vit dekal är täckt med svart tjock text. VÄLKOMMEN ÄLSKADE MADELEINE. ÄLSKAR DIG EVIGT! PÅ golvet ligger hennes klänning i en hög och i en klart röd skinnsoffa sitter Madeleine och Magnus tätt omslingrade. På en galge har någon hängt upp Magnus vita kostym. Båda är klädda i löst sittande jeans och skjorta.

Plötsligt slår hon sig lös och säger med hög gråtfylld röst.

MADELEINE

Kasta den där! Jag vill inte se den!

Hon pekar mot klänningen och gråter. Svart mascara rinner över kinderna och läppstiftet är utkletat.

EXT. - SOPRUMMET

Magnus pressar ned klänningen i soptunnan och skakar av gråt. Han sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet medan han mumlar för sig själv.

MAGNUS

Varför? Varför? Hur kan något sådant här få hända?

Magnus lutar huvudet bakåt och tittar upp mot taket medan han rör knytnäven i en hotfull rörelse.

Vad är du för man egentligen som låter tillåter sådant här att hända? Vilken mening har du med det? Vad vill du visa mig Gud?

Han vänder sig mot ingången till huset och går uppför trapporna med långsamma, släpande steg.

INT. - LÄGENHET

När Magnus kommer in i lägenheten hittar han Madeleine med resväskan i handen. Hon har svårt att stå upp och vacklar emellanåt.

MADELEINE

(gråtande)

Jag åker hem nu! När jag kommer hem kan vi prata om det här, men jag måste hem. Min mor har mycket att stå för, och jag ger mig inte förrän jag fått höra sanningen.

Magnus

(Tjock röst)

Jag älskar dig Madeleine. Jag hade tänkt att du skulle flytta hit, bo med mig. Att vi skulle gifta oss.

MADELEINE

(gråtande)

Jag älskar dig med, men jag klarar inte av det här. Jag måste åka.

EXT. - gatan

Magnus

(Tjock röst)

Skall jag inte följa dig till flygplatsen åtminstone? Vi kan ju inte skiljas så här. Madeleine, snälla du?

MADELEINE

(Gråtande)

Det är bäst så här. Vi kan höras ibland...som två vänner...inget annat.

Hon öppnar taxin och hoppar in för att sedan snabbt försvinna i trafiken.