Måste man älska sina föräldrar?

När jag pratar runt med mina vänner kommer det ofta fram att den där självklara kärleken för föräldrarna inte finns.

Om jag tittar på mig själv till exempel så flyttade jag hemifrån som artonåring. Kosan ställdes till Gävle, och en sommar tillbringades i en Icabutik där jag fått ett vikariat. När sommaren var till ända och löven singlade ned från träden var mitt vikariat över, och att vara arbetslös med egen lägenhet var inte precis någon hit. Jag levde på skorpor och kex, och försökte desperat hitta jobb, men det var tji.

Det slutade med att föräldrarna helt sonika kom och hämtade mig. Och hjulen tog mig hem till barndomshemmet igen.

Det tog inte många dagar för mig att inse att läget var ännu värre i Söderhamn, och dessutom bråkade jag ständigt med mamma...om allt.

1984 när jag var nitton hittade jag ett schysst jobb i Stockholm och flyttade igen.

Nu kom en tid med en evig cirkel av nöjen. Allt, precis allt fanns nära mig, och att åka hem till föräldrarna och syrran lockade mig inte alls. Det var som att befinna sig på ett stort nöjesfält, och att jobba tillhörde ett av mina stora nöjen. Jag jobbade gärna på helgerna eftersom det då var bättre betalt, och övertidstimmarna radade upp sig i mitt block.

Följden av det här blev att jag max åkte hem på stora helger som jul och midsommar, men däremellan levde lajban i storstaden. Kontakten med mamma och pappa blev telefonledes, och jag är ju inte någon stor telefonpratare...så det blev korta samtal, och jag berättade knappt någonting om mitt vilda liv.

Efter över tjugo år i Stockholm och numera mamma är det bara att simpelt konstatera att kontakten med föräldrarna kan bli svår att upprätthålla på det kärleksfulla stadiet om man lägger alltför många mil mellan sig och är alltför självständig.