De svartklädda männen steg in genom restaurangens dörr, och den lilla samlingen av silverfärgade bjällror gav ifrån sig ett gällt plingande. Matteus som var violinist till yrket ryckte till och satte handen för örat. ”Vilken olåt! Det skär i mina stackars musikeröron.” Abbe som kom precis efter skrattade till och lade handen på sin kusins axel. ”Lugn du, efter några glas vin lär du inte bry dig om den där.”
När resten av släkten anlänt satte de sig tysta vid borden och väntade på att någon skulle slå med skeden på glaset för att hålla tal, men sekund lades till sekund utan att någon reste sig. De tittade på varandra och skålade medan de åt av den goda maten.
Irriterat slog Marta efter en fluga som ideligen satte sig på hennes tallrikskant, och hon reste sig till slut med en tung suck. ”Eftersom ingen annan gör det här får det väl bli min lott. Karl-Johan var min far och visst sörjer jag, men jag lovar att om han skulle se oss idag skulle han vrida sig i sin grav. Han ville bjuda oss på en god middag och hade nog hoppats på lite mer fart. Matteus…kan inte du spela något glatt. Då kan väl du och jag sjunga Pernilla?”
Marta gick mot pianot som stod i lokalen och satte sig ned, sedan vinkade hon till sig lille Per som fick det stora privilegiet att vända sidorna i notboken.
På bara några minuter vände hon stämningen i rummet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Släktkalas minsann. :)
SvaraRaderaGlatt släktkalas till och med. Bland levande och döda.
SvaraRaderaMusik kan verkligen göra skillnad! Gillar den lilla detaljen med flugan, bidrar till en slags känsla för omgivningen.
SvaraRadera