TEMA Avstå

”Planering madame, planering…vet du överhuvudtaget vad det betyder?” Göran svepte ut med armen och såg bitter ut. ”Resväskan till barnen är halvpackad och din egen har du inte ens börjat med...” Han tog tag i Annes axlar och skakade om henne. ”Fattar du inte att man måste planera saker ibland? Kanske till och med skriva en lista vad man behöver ta med sig.” Göran drog sig suckande ifrån Anne och studerade hennes ansiktsuttryck en lång stund. Det var frånvarande, och hon smålog hela tiden. ”Anne? Vad är det som händer med oss? Vi har ju planerat…”

Hon reste sig upp och gjorde en kort paus från packandet av barnens väska. Tittade på mannen en lång stund innan hon demonstrativt knep igen munnen och fortsatte med packandet. Med huvudet långt ned i väskan mumlade hon lågt en fras om och om igen som Göran inte hörde. Irriterat vände han på klacken och gick ut från rummet medan ederna haglade.

Göran gick till barskåpet och hällde upp en drink för att stilla nerverna. Eftersom han var lite flygrädd och inte alltför resvan heller åkte humöret berg och dalbana. Annes sätt att agera gav bara mer bränsle till ilskan. Han sparkade ilsket på fåtöljen innan han satte sig. Varför gör hon alltid sådär? Sätter sig upp mot honom som en trotsig tonåring och säger ingenting. Just nu hatade han åsynen av henne, och känslorna skrämde honom. Göran tittade på fotografierna som stod ordentligt uppställda i rad på finbyrån. Anne log sådär rart som bara hon kan, och Lina stod för en gång skull lugnt och stilla med armen över Elins axlar. Hans älskade familj.

Efter en liten stund hade han sansat sig och gick in till barnrummet igen. Anne slog precis ihop resväskan och satt på den i syfte att trycka ihop den. ”Vill…vill…vill du ha hjälp?” Görans ord är försiktiga för att inte sluta hennes mun igen. Hon skakar på huvudet och trycker beslutsamt på väskan några gånger tills det klickar till. ”Jag klarar mig…” Annes röst är låg och hon ser ut att vilja säga mer, men sväljer orden. Plötsligt vänder hon sig mot honom och sätter ut händerna med handflatorna uppåt. ”Jag…jag…jag har något jag vill säga dig. Jag ä…ä…äl…” Hon slår handflatorna mot huvudet. ”Faan vad svårt det här är.” Anne tittar på Göran igen. Under armarna ser man stora ringar träda fram och kroppen darrar. ”Jag älskar inte dig längre och tänker inte följa med.” Hon andas ut och slår ut med händerna i en hjälplös gest. ”Barnen vet om det redan och ser fram emot att tillbringa semestern med dig. Dessutom blev de glada…ja…vi har ju inte precis var vänner sista tiden. Vi får reda ut allting när ni kommer hem igen. Naturligtvis får du huset…det är ju ett arv från dina föräldrar. Jag…har…fixat en lägenhet nere i city…en trea.”

Göran står chockad med armarna hängande längs sidorna. Munnen är vidöppen och hakan har trillat ned. Det silvergråa håret spretar åt alla håll och den vanligtvis raka hållningen har ramlat ihop. ”Skiljas? Men…varför? Hur? Jag…” Han sätter sig på golvet och lägger armarna i kors för att sedan luta ned huvudet i dem. I sitt inre liknar Anne honom vid en ballong som luften pyst ur, och hon glädjer sig lite över hans reaktion. Den ordentliga propre Göran sitter till och med på golvet. Något han aldrig skulle gjort annars. Pedant var bara förnamnet. Inuti henne känner hon en befrielse som gör att hon vill hoppa och dansa. Leende ser hon sig själv springa naken genom huset, och skrika högt av glädje över att bara finnas.

Göran reser sig upp och lägger handen på hennes arm. ”Är det här verkligen vad du vill?” Anne nickar ivrigt och får glädjetårar i ögonen. ”Vi är så fel för varandra du och jag. Vårt förhållande är så söndrat och vårt klistrande av känslor gör att jag mår dåligt jämt. Du dricker och jag äter.” Hon kramar om Göran och skjuter honom mot dörren. ”Vem vet…ditt livs kärlek kanske finns i ett annat land. Du kan till och med möta henne på flygplatsen. Gå nu! Jag har tagit adjö av barnen redan.”

Göran greppar tag i resväskan som står i hallen och öppnar tveksamt dörren. Anne vinkar till honom och skickar en slängkyss. ”Älskade du mig någonsin?” Han tittar frågande mot henne och läpparna darrar. ”Gjorde du det?” Anne skrattar till och säger sedan allvarligt. ”Klart jag gjorde. Några år, men sedan insåg jag att vi är alltför olika. Jag har stannat för barnens skull.”

Göran stängde dörren och gick ut till bilen.